Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 10. November 1939 - Dokumentär film. Reportagefilmens historik och utveckling, av Gösta Werner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DOKUMENTÄR FILM
i
[-r-i-]
{+r-
i+}
.r!..... •
Ur den ryska filmen »Turksib» 1928.
Sverige har även sedan 1912 en inhemsk
journalfirma, som under säsongen varje vecka
skickar ut en ny journal eller »veckorevy»,
som den kallas här. Det är a.-b. Svensk
Filmindustri, som för detta ändamål har särskilda
fotografer och redaktörer anställda. Genom
avtal mellan journalfirmorna i olika länder bytes
också i stor utsträckning materialet inbördes.
Sålunda visas tack vare Svensk Filmindustris
bytesverksamhet mer eller mindre regelbundet
svenska journalbilder i minst ett 50-tal länder
över hela jorden.
Vid större evenemang, som kröningar,
kungajubileer, prinsessbröllop och dylikt, nöjer man
sig emellertid inte med enbart lösa
journalbilder utan gör självständiga reportagefilmer. Så
skedde för Sveriges del särskilt 1935 vid
prinsessan Ingrids bröllop och förra året vid kung
Gustafs 80-årsdag. Vid det förra tillfället
hade reportaget t. o. m. vuxit ut betydligt över
en kortfilms normala längd, och därför
ordnades i stor utsträckning särskilda
entimmesfö-reställningar med den filmen som
huvudnummer på programmet.
Tanken att bygga ut de dagsaktuella
reportagen och med bibehållande av deras
nyhetsvärde höja dem över dagsaktualiteten är inte
ny. I det förra stora krigets släptåg kom först
en rad skildringar från fronterna i öster och
väster, och därifrån var sedan inte steget långt
till att under de följande åren även på filmhåll
spekulera i de framväxande antikrigiska och
nedrustningsstämningarna. Man gjorde det
genom att sätta samman så hemska bilder som
möjligt, enligt reklamen alltid uppletade i de
krigförandes hemliga arkiv, och i skärande
motsättningar skildra krigets vanvett och namnlösa
fasor. Genom några smart inpassade texter och
en våldsamt skräckfylld slutkläm, som tog
andan ur de flesta länders filmcensurer, gav man
sedan filmen en pacifistisk tendens. Den sortens
filmer ha duggat tätt under åren, men när
Hitler 1933 tog makten i Tyskland, skyndade man
sig att göra om sluten. Man klippte bort den
gamla pacifistiska slutklämmen och satte i
stället in bilder av Stalin, Mussolini och Hitler,
hållande jättelika, motoriserade trupparader, tog
några lösryckta satser ur något till hands
varande tal av dem och frågade den på detta
stadium av skrämsel halvt vanmäktige
åskådaren: »Vad betyder detta??? Gå vi på nytt
mot en världsbrand???» Och så slutade hela
filmen med ett jättelikt frågetecken. Ofta satt
den överraskade åskådaren kvar som ett lika
stort.
Krigsfilmerna voro kommersiella filmer, de
spekulerade i rykten och dagsaktuella
omsvängningar och motsättningar, och de gömde
endast sällan på några biavsikter i form av
reell propaganda bland de breda lagren. De
stora politiska och sociala reportagefilmerna
från åren närmast efter kriget voro förbehållna
Ryssland, det nya röda Ryssland, som kämpade
för sin existens. Genom blockaden,
inbördes-och interventionskrigen var Ryssland
fullständigt avstängt från all import av bl. a. råfilm.
Men ryssarna hade själva börjat inse filmens
värde som propagandafaktor, och de behövde
film för att entusiasmera dels soldaterna till
fortsatt kamp mot fienden på den yttre fronten,
dels den ofta svältande befolkningen till fort-
674
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
