Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 10. November 1939 - Dokumentär film. Reportagefilmens historik och utveckling, av Gösta Werner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DOKUMENTÄR FILM
Den franska avantgarderörelsen hade
utlö-pare i både Holland och Tyskland. I Holland var
det främst Joris Ivens, som diktade små lyriska
kväden om regnet över en storstad eller i en
rad olika kamerainställningar och
montagebilder skildrade den stora höj- och sänkbron över
Koningshaven i Rotterdams hamn. Senare blev
han mer kommersiellt inriktad och gjorde
ståtliga reportage från Philips’
glödlampstillverk-ning, Zuiderzees torrläggning samt landets och
befolkningens kamp mot havet.
I Tyskland var det främst den abstrakt
inriktade filmfotografen och -regissören Walter
Ruttmann, som i väldiga montage av
verklighetsbilder försökte fånga storstadens själ. Hans
mest bekanta arbete i denna stil heter blott
»Berlin» och är en rent abstrakt helaftonsfilm.
Sedermera ha emellertid flera tyska
regissörer gått vidare på denna väg, fast de ha
naturligtvis lämnat det överdrivna abstraherandet.
Men numera äro tyskarna de enda, som i större
utsträckning göra rent dokumentära
helaftons-filmer, och det sker fortfarande med en viss
påfallande böjelse för abstraktioner. Framför
allt har nationalsocialismen inte bara inspirerat
ett ökat dokumentärfilmande utan även
verksamt understött det. Den som egentligen bröt
vägen för den nya helaftonsutfyllande
dokumentärfilmen i Tyskland var Wilfried Basse,
som 1934 fullbordade »Deutschland zwischen
gestern und heute», i vilken han efter klassiskt
föredöme satte den nya regimens
välfärdsregering i skarp kontrast till den gamla tidens
ömkliga och olidliga förhållanden.
Fortsättningen lät inte vänta länge på sig.
Leni Riefenstahl gjorde samma höst och vinter
sitt berömda reportage från partidagarna i
Niirnberg, »Triumph des Willens». I
dokumentärfilmens form med talrika brottstycken ur de
politiska ledarnas tal, ståtliga massbilder och
längre lyriska eller episka avsnitt av mera
allmän karaktär gav hon här en hängiven
hyllning och trohetsförklaring till Tredje Riket och
Ur prologen till den tyska Olympiafilmens första del,
1936—38.
dess Fiihrer. Den filmen bars upp av en tro,
ett patos och en sådan våldsam hänförelse, att
till och med neutrala åskådare hade svårt att
sitta okänsliga inför den.
Den form, som dokumentärfilmen nu fått,
var helt ny för den. De ryska stumfilmerna
hade möjligen någon gång nått samma
segervissa patos, men deras teknik var ändå alltför
outvecklad för att på allvar kunna jämföras
med den nya, oerhört effektiva tyska tekniken.
Denna var också en persons verk och en
kvinnas: Leni Riefenstahls. Men det blev först i
en ny film, som hon på allvar skulle visa vad
dokumentärfilmens framtidsform var: filmen
om de olympiska spelen 1936.
Den filmen, som tog två år att fullborda och
består av två delar, pekar klart och tydligt ut
den väg, som dokumentärfilmen måste gå, om
677
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
