- Project Runeberg -  Nordisk familjeboks månadskrönika / Andra årgången. 1939 /
703

(1938-1939) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 10. November 1939 - Psykoanalysens religionskritik, av Ivar Alm

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

där fadern har primatet. Samma syfte tjänar
även modalismen, enligt vilken sonen icke var
något annat än en ny uppenbarelse av fadern
själv. Det är i stället i logoskristendomens
gestalt, som sonens intressen gentemot fadern
komma till sin rätt. Visserligen söker även här
fadersreligionen hävda sig i arianismen, som
vill degradera Kristus till ett lägre väsen än
fadern, men i den nicenska trons homousios
fastslås hans likvärdighet. Därmed har den
dogmatiska utvecklingen inom kristendomen
kommit till jämvikt och nått sitt mål.

Denna bestickande dogmtolkning har den
kuriösa svagheten, att man lika gärna kan
bevisa raka motsatsen. Detta försök har på
fullt allvar utförts av Erich Fromm i »Die
Entwicklung des Christusdogmas» (1930). Som
allmän anmärkning mot Reiks metod anför han,
att denne på metafysiskt sätt betraktar
historien som en idéns dialektiska utvecklingsgång.
Fromm vill däremot på marxistiskt sätt förstå
ideologierna som framsprungna ur individernas
reala livsbetingelser. Han befinner sig i sin
allmänna religionsuppfattning på den andra
linjen i Freuds system, där religionen ses under
dagdrömmens synvinkel. Med tillämpning av
denna sin metod kommer han nu till resultat,
rakt motsatta Reiks. Där denne i
dogmhistorien finner en fadersfientlig tendens, ser
Fromm en sonfientlig och vice versa. Där Kristi
mänskliga sida betonas, såsom i
judekristendomen och den adoptianska kristologien och
jämväl i arianismen, ser Fromm en seger för
sonen-människan gentemot fadern-guden. Där
Kristus identifieras med Gud, har däremot
fadern-guden fått övertaget.
Dogmutvecklingen i den gamla kyrkan slutar sålunda
med son-revoltens undertryckande, d. v. s. de
härskande klassernas seger över proletariatet.
Kristendomen, som börjat som en
underklassrörelse, blir i stället ett medel i överklassens
händer att hålla massan i styr. Genom att
identifiera sig med den lidande frälsaren
förespeglas de undertryckta massorna en väg att
vinna guds, d. v. s. de styrandes, välbehag.

Som av anförda exempel framgår, låter sig
den psykoanalytiska metoden användas för att
bevisa nästan vad som helst. Det skulle dock
enligt min mening vara förhastat att därför
beteckna den som fullkomligt värdelös. Den
psykiska verkligheten har faktiskt många
aspekter. Falsk blir därför metoden först då,
när en aspekt förklaras som den enda riktiga
med uteslutande av alla andra. Här gäller
Goethes ord: Du gleichst dem Geist, den du
begreifst. Bland psykoanalytikerna har ingen
så klart insett och formulerat denna sanning
som den föga kände H. Silberer i sitt arbete
»Probleme der Mystik» (1914). Enligt Silberer
kan en religiös myt väl förklaras med
användande av den freudska psykoanalysens
begrepp. Men detta utesluter icke, att den
samtidigt har en annan aspekt av djupare
innebörd. Så kan t. ex. dödandet av fadern ifrån
den »anagogiska» aspektens synpunkt vara
liktydigt med »dödandet av den gamle Adam».
De råa »titaniska» drivkrafterna i vårt
psykiska kraftinventarium ha då vid symbolens
bildande tagits i tjänst av och samverkat med
krafter av annan art. En återlösningstanke av
ytterligt djup och subtil art skymtar här, som
ännu rönt föga förståelse. Silberer vill visa en
väg från psykoanalysen till mystiken genom
att tolka sublimeringen av den råa naturdriften
såsom en uppenbarelse av en högre verklighet.

Freud själv och de flesta av hans lärjungar
äro utpräglade rationalister med utåtvänd
verklighetsförankring (jfr Människobilden i
modern psykologi i häfte 4,1939, sid. 263 ff.). Freuds
idealmänniska är teknikern, som intellektuellt
bearbetar genom observation givna yttre fakta.
Denna metod använder psykoanalysen även i
själsforskningen. Själen är en mekanism av
olika drifter, vilka böra rationellt behärskas
och inställas på en dräglig anpassning till den
yttre verkligheten. Den enda Gud Freud

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 19:25:41 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfm/1939/0745.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free