Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Nittonde århundradets konst, dess utgångspunkter och förhistoria - 1. Dess båda hufvudriktningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I konsten har antiken gifvit sin sunda glädje öfver mänsklig skönhet, sin
känsla för liniernas, formernas, rörelsernas harmoni i det konstverk, som
människans kropp är. Medeltiden har gifvit sin undergifna, kringstängda
lifsåskådning, sin naiva tro, sin asketiska fromhet, sitt drömda paradis,
renässansen sitt nyväckta intresse för verkligheten, sin stolta kraftkänsla, sin
öfversvallande lifsberusning, 1600-talet sin lystnad efter storslagen, pompös prakt
men också — på andra områden — sin intima naturkänsla och sin känsla
för och sin makt öfver färgen, 1700-talet sin behagfulla förfining men också
reaktionen däremot, begäret att återvända till forntida enkelhet och värdig
smak.
Det sökande tillbaka till förgångna tiders ideal, som utmärkte 1700-talets
senare hälft och som hade sin orsak bland annat i ökad kunskap om
fornvärlden, det blef ödesdigert för den tids konst, som sedan följde. Och detta
sökande tillbaka bildar den ena af de båda stora strömningar, som genomgå
det nittonde århundradets konstutveckling, den strömning som vill inpressa
det moderna idélifvet i former, lånade från gamla tider och från forntidsfolk,
som afstår från att bygga åt sig ett eget hem utan föredrar att söka tak öfver
hufvudet i gamla anhörigas hus, än hos en och än hos en annan, som också
lånar deras kläder och ej har själfförtroende nog att djärft skära till åt sig
en egen dräkt efter eget behof, som fullt medvetet vill vara en tillbakaskådande
konst, som håller sig blygsamt i föregångarnes fotspår och sålunda afstår från
möjligheten att gå dem förbi, som endast motsträfvigt ser på den värld, som
lefver rundt omkring, med begärlighet gräfver ner sig i studier och lär sig
använda alla tiders former men afstår från att söka ett uttryck för sitt eget väsen.
Vid sidan af denna tillbakaskådande konst är från århundradets första
dag märkbar en annan och motsatt strömning, en sträfvan till att låta konsten
växa fram ur ett innerligt samlif med den verklighet, konstnären lefver uti,
att se den med egna ögon och att uttala egna tankar på eget språk.
Århundradets konstlif karaktäriseras af en seg och ihållande strid mellan
dessa två olika grundåsikter. Om 1700-talet har det uttryck blifvit fäldt, att
det bär ett Janushufvud, hvars ena ansikte blickar tillbaka till renässansen,
medan det andra ser omkring sig och framåt. Uttrycket passar fullt ut lika
väl om vårt eget århundrade. Men ur striden mellan den traditionella
konsten — som i de flesta länder också varit den officielt beskyddade och
lofsjungna — och den upproriska och framåtsträfvande har utvecklat sig den
konst, som bär vår tids egen karaktär och som är dess äkta barn.
De täflande hufvudriktningarna under århundradet ha naturligtvis båda haft
målsmän af konstnärlig betydelse, liksom båda haft sina berserkar och
fanatiska ensidighetsmän. Det vore orätt att påstå, att den officielt omhuldade
riktningens bärare åstadkommit endast steril och innehållstom konst, och
äfven bland de mot traditionel och akademisk konst upproriske finnas många,
som byggt sin verksamhet på gamla konstriktningar — de ha endast valt andra
förebilder än motpartiets. Ingenting bör hindra en konstnär från att använda
en stil, han funnit färdigt utbildad, blott han använder den på ett personligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
