Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Nittonde århundradets konst, dess utgångspunkter och förhistoria - 1. Dess båda hufvudriktningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sätt, gör dess uttryckssätt till sitt eget. Om denna form är en lämplig
klädnad för hans idéer, så behöfver hans verk alls ej bli en död och kall
efterhärmning — allt beror på, om han har en lefvande ande att blåsa in i formen.
Konstnären täflar ej med vår herre i att skapa af intet. Det är länge sedan
det upphörde att finnas något absolut nytt under solen, och hvarje yngling
är någons son och tar intryck af dem, som äldre äro än han, antingen han
sedan följer deras råd eller finner det mera manhaftigt att handla tvärt emot
dem. Det fins i konstens rike lika många vägar som det fins olika
skaplynnen bland människorna, men det är endast med ödmjukt sinne och
kärleksfullt hjärta man släppes dit in. Styrkan i ett konstverk beror ej på
ämnets eller på utförandets nyhet och olikhet med allt som förut fins, utan
den beror på känslans äkthet och på studiets halt, på den personlighetens
styrka, som skapat konstverket. Det kan vara ett godt verk, äfven om det ej
betecknar en bemärkelsedag i konstens utveckling. I ett konstverk betyder
i själfva verket skönheten mer än nyheten.
Men å andra sidan verkar en tradition, som tränger sig in mellan
konstnären och naturen, lätt hämmande, kylande, bindande. Mot det slags
efterbildare, som ej kunna annat än »göra den gamla sagan om igen», som ej
ha en egen insats att därmed besjäla de lånade formerna, mot dem ha
tvifvelsutan oppositionsmännen obetingadt rätt. Redan på 1400-talet påpekade
en af ungrenässansens florentinare — Alberti — att det är af sin egen
andliga kraft och känsla, konstnären måste skapa sin egen skönhetsvärld. Och
konsthistorien — har en af samtidens ansedde konstforskare[1] yttrat — kan
som verkliga, äkta, hela mästare anse endast de konstnärer, som oafbrutet
lefvat i den mest innerliga och omedelbara beröring med naturen, som sett
henne, ej genom andra mästares, andra tiders eller andra folks glasögon utan
med egna ögon och som varit begåfvade med ögon, som i naturen sett något
annat och mera sevärdt än vanliga dödliga där kunnat se.
De stora konstskedenas stora konstnärer ha aldrig fylt sin tids behof af
skönhet ur förrådet af de former, deras förfäder lämnat efter sig. Lånade
kanske Donatello, Verocchio, Massaccio, Michelangelo, Rembrandt, Velasquez
sitt uttryckssätt från andra, trampade de i andras spår, talade de annat
språk än sitt eget? Var det Hellas’ skönhetsvärld, renässansmästarne
framstälde, var det ej deras egen? Lämpade de ej antiken efter sitt lynne vida
mer än de läto sig bindas af den?
Det lifskraftiga och det bestående i ett skedes konstnärliga alstring är
naturligtvis det, som är sprunget ut ur tidens och ur människornas eget idélif.
Nittonde århundradets konst har fått uppbära många hårda ord för sin
osjälfständighet, för sin öfverdrifna efterapningslust, för det svaghetstecken,
som ligger i dess rädsla för att stå på egna ben, men från andra håll också
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
