Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Nittonde århundradets konst, dess utgångspunkter och förhistoria - 2. Utgångspunkter: renässansen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NITTONDE ÅRHUNDRADETS KONST.
Det länge ringaktade och förtalade 1700-talet har af den nyare
forskningen fått sitt goda namn och rykte åter och står nu för vårt medvetande som
en tid af allt annat än smakfördärf. Däremot är det en afgjordt kylig
högaktning, samtiden hyser för nyklassicismen. Denna riktning var för öfrigt fullt
färdigt utbildad vid det nya århundradets inbrott och kan med mera skäl
betraktas som afslutningen på ett gammalt skede än som utgångspunkten för
ett nytt.
Men hvad alla äro ense om, det är att det fans en för konstens växt
och smakens sunda utveckling hindrande formalism att slå ner, innan någon
utvecklingskraftig och friskt ungdomlig konst kunde uppstå — den formalism,
i hvilken den italienska renässansen utlupit.
Renässansen i de olika länderna hade varit en landvinningarnas tid som
ingen tid förut. Den hade fört in i konsten ett mäktigt tillskott af personligt
lif och personlig karaktär. Sedan hade den ock där infört en skönhetskult,
betagande och farlig. För de italienska konstnärerna under 13- och
1400-talen liksom för de tyska primitiva och för nederländarne under bröderna van
Eycks och under Memlings skede var i konsten karaktären, återgifvandet af
verkligheten efter bästa förmåga, det enkelt och"direkt fångade uttrycket för
känslan det hufvudsakliga målet. Men under högrenässansen fick den vackra
formen ofta nog fullt ut så stor betydelse som karaktärs- eller
känsloinnehållet. Högrenässansen skapade — nu med antikens hjälp — en mera
ideelt fulländad, mera harmoniskt utbildad, mera färdig ras än den, som lefde
på jorden. Den gaf — för att nyttja ett uttryck af Taine — naturen en
fingervisning om, hur hon borde ha skapat människorna och hur hon ej
gjort det.
Det är uppenbart, att ett dylikt alstrande af idealmänniskor svårligen
kunde annat än ha sina farliga följder. Ej ens under renässansen voro alla
italienska konstnärer snillen med en Leonardos djup, en Rafaels harmoni,
en Michelangelos litauiska kraft, som kunde våga allt. Stormännen lämnade
åt sin samtid och åt de efterlefvande en formskatt af öfverflödande rikedom,
men den lefvande ande, som besjälat deras verk, den lät sig ej bevaras som
arfgods. En efterblomstringens tid följde. Det som hos de store
individua-liteterna varit personlig ursprunglighet, det blef hos efterföljarne allt för ofta
formel, yttre efterbildning. Akademierna, som utvecklades under denna
tillvaratagandets och ordnandets tid, togo hand om traditionen, införde fasthet
och disciplin i eklekticismen, lärde de unga konstnärerna att teckna, måla,
modellera enligt de stora mästarnes grundsatser, att utan större ansträngning
nå samma resultat som de tillkämpat sig. Och det blef konstateradt af
Vasari och andra, att nu först hade konsten nått sin fulländning.
Den stora ideela stilen blef manér, raskhet i handen, skicklighet i
utförandet fick ersätta ursprunglighet och omedelbarhet, yttre affekt den
personliga känslan, deklamatoriska rörelser uttrycken för inre lif, allegoriska
10
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
