Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Nittonde århundradets konst, dess utgångspunkter och förhistoria - 3. 1700-talet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INLEDNING.
redde det moderna måleriet och förde det öfver till Frankrike, när tiden där
var mogen.
Där var i England så pass mycken innehållstom modekonst, att en
opposition kunde växa upp och bli berättigad. Där målades rättroget klassiska
historietaflor, liksom där diktades heroiska dramer. Gent emot det lärda i
poesi och konst hänvisade nyhetsmännen de konstnärer, som ville höra, till
det lefvande lifvet och tillfogade den specifikt engelska fordran, att konsten
skulle gifva uttryck för samtidens intellektuella lif, för verkligheten, sådan den
afspeglar sig i en genombildad ocli tänkande konstnärs uppfattning. Denna
fordran har alltsedan blifvit bestående och har gifvit det engelska måleriet dess
särmärke. I den tidens England trifdes i litteraturen den realistiska, burleska,
satiriska, känslosamma eller moraliserande och svulstiga sedebilden,
karaktärsframställningen, det borgerliga skådespelet (Richardson, Fielding,
Gold-smith, Sterne) dessa moderna riktningar, som sedan upptogos af reformatorer
i olika länder, af Rousseau, Diderot, Lessing, Goethe. England födde ock det
moderna sedemåleriets grundläggare, Hogarth.
Han skildrade sitt samtida London, belyste storstadens vinklar och vrår,
väjde ej för att draga last och smuts fram i skarpaste dager, stälde frain ett
galleri af människor, bland hvilka hvarje åskådare kunde känna igen sina
grannar och sina ovänner. Det var minst af allt någon skönhetsvärld, han
studerade och förevigade, och det föll honom lika litet som de holländska
genremålarne in att idealisera rasen. Han hade sin egen konstuppfattning
och sin egen vilja, han var i sin konst afgjordt realist men ännu mera
moralist.
Det var redan före århundradets midt, Hogarth skapade sina bildserier ur
londonlifvet. Då stod på kontinenten ännu rococon på sin middagshöjd. Jean
Jacques Rousseau hade ännu ej talat, ej heller Diderot. Bland franska målare fans
ingen, som likt Hogarth sett sin uppgift i att predika moral för sina
landsmän genom att skoningslöst framhålla för dem deras omoral — som i en
spegel af sådan art, att den visar bilderna med understruken skärpa och
ökad fulhet. De talrika franska interiörmålarne och tecknarne hade en helt
annan blick på den societet, de afbildade och för hvilken de arbetade. Och
i akademisternas liksom i de eleganta salongs- och alkovscenstecknarnes ögon
kunde Hogarths londontyper svårligen vara annat än markattor, liksom Teniers
bönder varit för kung Ludvig. I Paris föredrog man med konsekvens det
behagfulla framför det brutala och motbjudande. Man målade ömma scener,
galanteri men ej utsväfningar. Olympens gudar och gudinnor voro ej för
höga för att skonas från att framställas i ömtåliga situationer, och Venus och
Leda voro koketta, friserade skönheter, som funnit en eller annan anledning
att för åskådaren blotta sina smidiga och smärta och på lämpliga ställen
rosenrodnande former.
Boucher, Baudoin, Fragonard gåfvo de typiska uttrycken för tidens
elegans och sensualitet. Man har talat så mycket om konstens fördärf under
rococon i smakens hufvudstad. Under detta skede pågick likväl — och det
•Vordensvan, Konsthistoria. 3.
17
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
