Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Nittonde århundradets konst, dess utgångspunkter och förhistoria - 5. Nyklassicismen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INLEDNING.
farande ansågs måleriet ha nått sin höjdpunkt af den skola, som samlat det
största förråd af de föregående erkända konstskedenas kunskap och
färdighet, nämligen den eklektiska Bolognaskolan. Den herskande akademiska
klassicismen hvilade hufvudsakligen på senrenässansen, alls ej på
förrenässansen, föga på antiken. En sofring inom den rådande smaken var
onekligen behöflig.
Som här ofvan är påpekadt, kunna den tidigare renässansens verk ej
anses ens som försök att gå i antikens spår. Och äfven då antikens
formvärld senare spelar in i renässansmännens alster, så fins det likväl i dessa
ett sadant öfverflöd af lifskraft, att de uppenbarligen bli sin lids egen
egendom. De medföra en ny tids nya sträfvan, personlighetssträfuandet i konsten,
en sträfvan, som betecknar den stora olikheten mellan de båda konstepokerna.
Det är först då renässansens blomstring börjar aftaga, då skaparekraften
ej längre räcker till att åstadkomma egna verk, som man tillgriper det ärfda
formkapitalet. Då, under epigontiden, börja röster göra sig hörda, att
konstens väg till de gamles ståndpunkt går genom efterbildandet af deras verk.
Naturens ofullkomligheter böra rättas med ledning af de antika bildverken,
lärde Lodovico Dolce redan i medlet af 15-talet. Och Bellori förkunnade,
att man höjer konsten öfver naturen genom att ur densamma utvälja de
skönaste former, och dessa äro faststälda af grekerna. Ett århundrade senare
(1692) yttrar Labruyère — en af dem, som anse att i konsten det bästa för
längesedan är uppnådt: »Tout est fait et parfait» — att man ej kan
öfverträffa de gamle grekerna på annat sätt än genom att efterbilda dem (»que par
leur imitation»), en lärosats, som nästan ordagrant återkommer hos
Winckelmann i hans förstlingsarbete »Gedanken über die Nachahmung der
griechi-schen Werke» 1755: »Den enda väg för oss att bli stora, ja, om det är
möjligt, ouppnåeliga, är efterbildning (Nachahmung) af grekerna».
Litet emellan uppstå konstförare, som råda till ren kopiering af
antiker-nas skönhetsformer. Det är nu ej endast fråga om, att konstnären skulle
studera och draga lärdom af de gamles verk, en hvar enligt sitt lynne. Det
är ej nog för konstnären att lära sig förstå antiken, att kunna se hvaruti
dess karaktär, dess skönhet och storhet består, han måste upptaga dess regler
och dess former. Det personliga åskådningssättet har ingen talan.
Skönheten är lika för alla, och det som bör uttryckas i konsten är det rent
mänskliga i dess skönaste, dess mest fulländade form, det är ej det tillfälliga, det
obetydande, och med det tillfälliga menas det, som ger den ena eller andra
människan hennes personliga karaktär och som aflägsnar henne från den
allmänna typen.
Konstens uppgift är att höja själen till nobla tankar eller ljufva känslor.
Det är bättre — yttrar en fransk författare — »att imitera och kopiera än
att åstadkomma verk, som förbereda konstens nedåtgående».
Det är inte fråga om, att det ej är kraf på höghet och renhet i konsten,
som tala ur vetenskapsmännens och skaldernas hänförelse för klassisk anda
och form — det är skriftställarne, som här visa väg för konstnärerna och som
27
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
