Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Nittonde århundradets konst, dess utgångspunkter och förhistoria - 5. Nyklassicismen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NITTONDE ÅRHUNDRADETS KONST.
skrifva lagbud för deras öga och hand, ofta nog kammarlärde, som ha föga
blick för konstverken och som sett föga af det, de bedömma eller lofsjunga.
Antiken skulle återföra konsten till allvar, djup och enkelhet, skulle lära
konstnärerna att se och tänka rättframt och omedelbart — »man skall studera
antiken för att lära sig se på naturen», yttrade Diderot — skulle återväcka den
smak, som människorna låtit gå förlorad allt sedan den förkristna tiden. Lika
litet är det tvifvel om, att känslan för harmoni i konsten mellan yta och
innehåll, mellan skönhet och ändamålsenlighet behöfde luttras och renas, att
det behöfdes en kraftig agitation för att väcka den herskande eklektiska
konsten ur dess själftillräckliga belåtenhet. Ett utbrott ur schablonen vore
önskvärdt, konsten måste afkasta sina bojor och söka tillbaka till naturen, hvilket
här var detsamma som till sunda grundsatser.
För 1700-talets öfvervägande filosofiska syn på konsten — bildad vida
mindre genom åskådning af konstverk än genom skildringar i böcker — betydde
emellertid naturen ej synnerligen mycket Denna tid, som förberedde en
genomgående social nydaning, sökte i konsten ej annat än en återgång till hvad som en
gång för längesedan varit, ett upprepande af hvad andra gjort. Nationel var
denna strömning minst af allt, den ville tvärtom sprida en öfver hela den
civiliserade världen likformig konst, grundad på allmängiltiga skönhetsbegrepp.
Skönheten liksom sanningen var en och odelbar, och skönhetens land voro
en gång för alla Grekland och Italien.
Ätt söka tillbaka till sina egna förfäders alstring, att spåra sitt eget folks
traditioner föll ej rörelsens ledare in, man drog tvärtom gränserna allt trängre
omkring det skönas värld, och hvad där utanför låg, det var förkastadt.
Winckelmann — den tyska novantikens bärare, ett barn af sin tid, en forskare,
som mycket väl förstod karaktären hos den antika konst, han kunde känna till
— hade intet intresse för de germanska traditionerna. Den tyska konstens
långvariga glanstid, de romanska och gotiska kyrkorna, det primitiva
måleriet, skulpturen under öfvergången mellan medeltiden och nyare tiden, Dürers,
Holbeins, Krafts konst, gravyren, konstsmidet, konsthandtverket öfver hufvud
taget under storhetstiden, allt detta fanns knappast till för honom. Konsten
- yttrar Muther träffande — var för honom och hans liktänkande ej det nationella
lifvets högsta yttryck, det konsekventa resultatet af personlig karaktär, politiska
och sociala förhållanden, den var ej ett språk, som hvarje folk utbildar åt sig
efter egna behof och i enlighet med sitt innersta väsen, utan den var något
utomstående, något som man lär sig genom att arbeta efter de förebilder, som
man anser ha det högsta pedagogiska värde. Och detta värde tillerkändes
allmänt de antika verken. »De voro för de moderna konsterna det samma
som för skolbarnet det litograferade skönskriftshäftet, med ledning af hvilket
det lär sig att skrifva».
Det nederländska måleriet är naturligtvis af föga värde i deras ögon,
som kallade sig »uteslutande älskare af antiken». Nederländarne — säger
Ehrensvärd — ha »målat lågt det höga». Värdiga att framställas i konst äro
enligt den svenske konstfllosofen »landets religion och förfädrens dygder»,
28
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
