Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Nittonde århundradets konst, dess utgångspunkter och förhistoria - 5. Nyklassicismen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INLEDNING.
däremot ej »de låga delarne i lefnaden och de allmänna händelserna i
privata släkter». Genren anses af klassicitetens vänner vara en underordnad
konstart, »privat lyx» — och landskapet öfver hufvud taget ovärdigt att offra
tid och talang på. Den sistnämda åsikten var uttalad redan af
Michelangelo — hos honom förstår man godt den synpunkten — och sedan af
Lessing — landskapet saknar själ — och af andra, bland annat af det
franska nyklassiska landskapets diktator Valencienne.
För dessa nygreker, som söka skön form först och sist, är endast
människan, skapelsens konung, ett värdigt föremål för konstnärlig behandling —
människan, antingen insatt i en historisk eller poetisk handling eller
framstäld under förevändning af en mytologisk allegori.
I det ideliga hänvisandet till ett forntidsfolks idévärld låg naturligtvis ett
totalt förbiseende af den värld och den mänsklighet, som lefde utanför
lärosalarnas och konstgalleriernas dörr. För att nå idealet gälde det för
konstnären att »gå ut ur sin samtid och omgifning.» Det är Goethes ord. Han
som förut låtit den unge målaren Werther uttala sin föresats att för
framtiden uteslutande hålla sig till naturen — »hon allenast är oändligt rik och
hon allenast bildar den store konstnären», — han blef i Italien antikälskare
till den grad, att han kastade sin ungdoms beundran för de tyska
gotik-kyrkorpa och gillade intet annat än ren klassisk stil, verklighetens
korrigerande genom antiken. »Konsten är en gång liksom Homeros skrifven på
grekiska, och den bedrar sig, som tror att hon kommer att bli tysk». Äfven
Lessing — som i själfva verket hade ringa sakkunskap rörande konsten —
hänvisar till de grekiska idealgestalterna. Men Laokoon hade han ej sett, då
han skref den berömda boken med samma namn.
Från samtidens litenhet, fördomar, tryck och trånga regler har
konstnären att fly till luftstreck, som ge utrymme för hans fantasi och
skönhetslängtan. »Den tyska konstnärens fosterland är Grekland», heter det i en
sång, som allmänt blef sjungen af de unga skönhetssökarne. Man flydde
från sig själf och tvingade sig till att uppgå i den moderna fordran på antik
stil, antik uppfattning, antik ämneskrets.
Den antika konstens uppgift hade — som sagdt — varit den alt
förhärliga människans kroppsliga skönhet, den harmoniskt utvecklade, förädlade
formens skönhet och fulländning. Greklands konst hade växt upp ur rasens
skönhetsbehof och var alls ej skapad af en krets af lärde. Den konst, som
utvecklade sig hos de germanska folken, under andra
kulturförutsättningar, var naturligt nog af en annan art. Dess mest i ögonen fallande
särmärke var, att den sökte mindre skönhet än karaktär. Den germanska
andens förmälning med den forngrekiska blef en skaldedröm och ingen
verklighet — det hjälper föga, att tyska teoretici gång på gång sökt påvisa den
djupa andliga släktskapen mellan hellener och tyskar.
Utan motsägelser hade likväl ej teorierna om efterbildandet af antikerna
som den enda väg till konstnärsskap fått utbreda sig. I England hade redan
för länge sedan David Young uttalat den enkla sanningen, att lösningen bör
29
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
