Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Klassicismen i Rom och i Frankrike - 2. Rom: Carstens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KLASSICISMEN I BOM OCH I FRANKRIKE.
är endast undantagsvis vi inför dessa bilder kunna elda upp våra känslor och
tvinga oss till okonstladt intresse. Och detta naturligtvis ej därför att
riktningen gått öfver, ty många gamla konstverk äro i denna dag fullt ut så
friska som i den stund, deras mästare lade ner sin mejsel eller pensel efter
den sista retusclien, på dem biter ej åldern och deras lifslängd är många
gånger större än människans, utan därför att riktningen är född af
förstånd och beräkning, är uppammad med flaska, så att säga, har ej sugit den
sunda modersmjölken ur folkens eget skönhetsbehof. Den har blifvit påtvingad
tiden och folken af en krets lärde, som sökte en konst, lämpad efter deras
egna önskningsmål, af personer, för hvilka latin och grekiska voro de
andliga modersmålen, noblare språk än de som talades i hvars och ens hemland.
Den saknar »le sens de la vie».
Det är ej att undra på, att denna konst blef steril — så mycket mera i de
fall, -då den underskattade det konstnärliga uttrycket och lade hufvudvikten
på tanken, på meningen med det bela. »Lär er tänka, så lära ni er också
bilda!» Det är inte fråga om, att ej de tyske lärde, som behandlade konsten
som vetenskap och gjorde konstnärerna virriga i hufvudet, åstadkommit stor
skada, och det är orätt att låta Carstens umgälla, hvad hans samtida och
efterföljare dragit ut ur hans yttranden. Ty för honom var fantasien onekligen
förmer än logiken, om också idéen var förmer än utförandet och harmonien
dem emellan ibland visat sig vara svår att nå. Det är just därför han
blifvit kallad dilettant — »konstnär är endast den, som både har idéer och
har förmåga att utföra dem».
Carstens’ konst var kompositionens, konturernas konst. Han saknade ej
sinne för färgens verkan, men han saknade studium och erfarenhet äfven på
detta område, han såg aldrig världen med en målares ögon, hans idéer
stannade i blyertsskizzens form. Fernow yttrade fyndigt och vackert, att hos
Carstens tanke och komposition voro uttryck för hans inre rikedom,
utförandet däremot gaf en bild af hans yttre armod och begränsning.
Uppställer man — som det blifvit gjordt — Carstens och David som den
tyska och den franska novantikens grundpelare, så är det lätt att inse, hur
olika de båda ledarnes inflytande skulle te sig. Den franske klassicisten
lämnade aldrig ur sikte den enkla sanning, att det är genom sina
uttrycksmedel konstnären talar och att han därför aldrig kan lära sig bra nog att
beherska sin konsts teknik. David lärde sina elever en säker och stram, stor
och manerfri teckning och en fast modellering, lärde dem förstå och afbilda
människans kropp i hvila och i rörelse — på samma gång som det antika
idealet hölls framför deras ögon. Davids romare kunde bli abstrakta och
stereotypa tableau-vivantfigurer, och för eftervärlden ha de knappast annat än
det historiska intresset, utgöra en på sitt sätt vältalig illustration till hvad
man på en viss tidpunkt och i ett visst land begärde af konsten. Men i sin
stränga hållning och formgifning ha de likväl en manlig styrka, som saknas
hos Carstens, låt vara att denne å sin sida egde en uppfinnings- och
kombinationsförmåga af belt annan liffull art än David. Sitt konstnärsskaps bästa
43
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
