Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Klassicismen i Rom och i Frankrike - 2. Rom: Carstens - 3. Kejsardömets konst - Arkitektur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NITTONDE ÅRHUNDRADETS KONST.
sida visade denne i de arbeten, där han stäldes öga mot öga med
verkligheten, främst i sina porträtt, i hvilka han präktigt förnekade hela sitt eget
klassiska system.
De bland novantikens anhängare, som blefvo konstnärer af betydenhet,
blefvo det tack vare personliga egenskaper, de läto sig ej helt bindas af
formerna, eller de använde dem efter eget syfte. Den som förde riktningen till
dess höjdpunkt, Thorvaldsen, hörde alls ej till det slags konstnärer, som på
tänkandets väg lära sig att konstnärligt skapa. Thorvaldsen var minst af allt
metafysiker, han var en konstnär, som visligen aktade sig för att bry sitt
hufvud med filosofiska böcker. Men han hade den turen, att den stil, som när
han kom till Rom var den erkändt goda, var som enkom uppfunnen för
honom. De antika konstverken — hade Fernow yttrat — skola ej blott efterbildas,
utan konstnären skall med sinne och själ och känsla så sätta sig in i de gamles
föreställningssätt, så arbeta sig in i deras stil, att den blir hans andra natur,
att han ej kan tänka sig sina idéer utförda i en annan form.
Just denna fordran på konstnären fylde den teoretiskt olärde
Thorvaldsen. Hans konst blef det mest exakta uttryck för nyklassicismens sträfvan.
3.
Med det nya århundradet öfvergick den franska republiken i kejsardömet.
Klassicismen inom konst och smak tog ännu fastare former än dittills,
företrädesvis i arkitektur, rumdekoration, möbler, smycken. Louis seize-stilen
hade anvisat vägen men hade med från rococon ärfd smak lämpat de antika
motiven efter tidens behof och aktat sig för att slafviskt böja sig under deras
former. Republiken var mindre nogräknad och mindre finsmakande, den tog
de antika formerna sådana de voro, utan att bearbeta dem stort för moderna
ändamål. Empirestilen — tung och förnäm, kraftig ocli massiv, stram och
fantasilös — satte sin egen karaktär på den miljö, den skapade åt sig.
Marmor och guld, brons och järn, stränga former, antika reliefer i färg på
spegelramen, faskesknippor, lagerkransar, segergudinnor på kandelabrar,
soffor och sängar. Pendylen på spiselkanten blef ett rundtempel eller ett
romerskt altare, sybordet fick en trefots form, ljusstaken blef en liten
segerkolonn, bordet stöddes af en gyllene grip eller örn, stolens ryggstöd var en
lyra och armstöden uppburos af svarta sfinxers utslagna vingar. En miljö,
lämpad för kejsarhofvet under den tid, då den nye Cesar fylde Europa med
kanondunder och segerfanfarer.
Att kejsardömet bygde i romarstilen är följdriktigt nog — icke behöfver
man söka anledningen därtill i Napoleons obenägenhet för den ena eller andra
44
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
