Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Klassicismen i Rom och i Frankrike - 6. Guérin, Girodet, Gérard, Gros
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KLA88ICI8MEN I ROM OCH I FRANKRIKE.
bilder i reliefer. Han blef krigets målare, krigets sådant han själf sett det,
och han skildrade det heroiskt men på ett annat sätt än föregångarne. Han
hade varit en lika läraktig elev af mästaren som de andra, och han hyste
under sitt hela lif en stor vördnad för Davids principer, men under sin
styrkas tid följde han dem ej, och det var hans lycka. Hans målarsnille visade
honom till verklighetsframställning, till rörelse, farg, effekt, men han ville
måla som »vår fader David» och hade ondt samvete, när han tänkte på,
hvilken affälling från idealet han blifvit.
Han var kolorist som ingen af Davids öfriga elever, han studerade Rubens
hällre än antikerna, och förutom Rubens studerade han i Italien de franska
soldaterna, krigarlifvet, sådant han såg det under Bonaparts fälttåg i
Nord-Italien. Härföraren lät honom åtfölja generalstaben, och efter fälttåget vann
Gros sin första seger, då han skildrade Bonapart vid Arcole, det ögonblick
då den unge generalen med fanan i handen stormar öfver bryggan i spetsen
för sina grenadierer. Det var den första moderna franska krigstaflan.
Gros var just den konstnär, Bonapart behöfde, och han var det helt och
hållet af egen böjelse. Napoleon stod för honom liksom för de bådas samtid
som dess heros och hans ära var liktydig med Frankrikes. Gros’ båda
storverk »Bonapart bland de pestsjuka i Jaffa» (1804) och »Napoleon på
slagfältet vid Eylau» (1808) tillhöra skedets mest betydande konstverk, och de
tillhöra äfven de konstverk, som tillföra konsten nytt blod, innebära nya uppslag.
Den förra taflan framställer den orädde krigaren i egenskap af den öfver
lidandet stående hjälten, människovännen, som söker hela såren och inge
mod och hopp hos de olyckliga. Den andra skildrar ett stycke af slagfältet
med segraren midt ibland de sårade, i förbifarten kastande till dem ett ord
af uppmuntran eller tack. Här fins intet af Davids teatraliska iscensättning,
och koloriten, grå och tung, sluter sig förträffligt om ämnet — något som
också är fallet med den varma, mättade färgen i pesttaflan, som i sin
koloristiska hållning är en föregångare till Delacroix’ verk.
Följer så »Bonapart vid pyramiderna», en mera sammanträngd
komposition — i förgrunden sårade turkar, anropande de framstormandes
barmhärtighet, i midtelpartiet segraren på sin hvita häst, pekande på pyramiderna.
Det bela fullt af lif och rörelse men onekligen föga originelt — en
föregångare till Horace Vernets bataljer.
Gros vann genom dessa verk ej blott Napoleons, militärens och den stora
allmänhetens bifall, han inverkade äfven på sina yrkesbröder. Hans exempel
och hans framgång föranledde Girodet och Guérin att slå in på liknande
ämnen, dem de likväl ej kunde beherska så som han. Och bland de yngre
målame studerade särskildt de två, som skulle bli en ny, fruktbringande
riktnings skapare — Géricault och Delacroix — Gros’ mätningssätt. Jämte
Proudhon, men i högre grad än han, banade Gros vägen för den romantiska
strömningen.
Man kan ej annat än förargas öfver, att denne konstnär, hvars uppgift i
samtiden var så afgjord och så betydande, ej hade hufvud, omdömeskraft
59
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
