Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Klassicismen i Rom och i Frankrike - 6. Guérin, Girodet, Gérard, Gros
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NITTONDE ÅRHUNDRADETS. KONST.
och sjàlfkänsla nog och nog fasthet i viljan att våga försvara och fasthålla
sin egen ståndpunkt gent emot sin lärares. Han hade samtidigt med sina
första Napoleonsbilder målat Sapfo, störtande sig i hafvet i månsken, och
ansåg allt fortfarande; att den klassiska fornvärlden innehöll den mest
konstnärligt betydande idé- och motivkrets och att allt annat tillhörde eri mera
ringa art af konst. David, som gladde sig åt sin lärjunges och medtäflares
framgång utan att gilla hans motivval — fastän han själf mottog beställningar
på ceremonitaflor af kejsaren — sade till honom: »Eftervärlden fordrar af er
goda bilder ur den gamla historien. Hvilken, skall den ropa, var bättre
utrustad att måla Temistokles? Skynda er, min vän, se igenom er Plutark och
välj ett ämne, kändt af alla!» Från Davids mun är ock uttrycket: »Gör då
ändtligen en riktig historiemålning» — detta sagdt till skaparen af »Dc
pestsjuke» och »Eylau»!
Gros förblef ständigt vacklande. Han trodde på David som på Gud fader,
kanske mera. Han sökte förgäfves återbörda den landsflyktige David till
Frankrike, han öfvertog hans skola och inskärpte’ hos sina lärjungar mästarens
grundsatser, hvilka han gjorde till sina egna: »Det är inte jag som talar
utan David». På äldre dagar anklagade han sig för att ha gifvit ett dåligt
exempel på affall från den sanna konsten. En otrolig förblindelse, som visar
hur Davids grundsatser kunde tynga och hämma, och som också visar, att Gros
ej var tankens man utan färgens, att hans snille ej satt i hufvudet utan
uteslutande i öga och hand. Han tycks alls ej ha varit medveten om, hvar hans
rätta styrka och hans rätta uppgift låg, han sökte nå just det, som han borde
glädja sig åt att ha lyckats fly ifrån. Han ansåg sig så underlägsen
Girodet, att han vid dennes graf sade sig bevista den stora konstens jordafärd.
Han gjorde på gamla dagar kompositioner i andras stil och lynne,
däribland den stora kupolmålningen i Panteon, återvann för en gång något af
sin styrka, då han med dramatiskt lif skildrade Ludvig XVIII:s flykt från
Tuilerierna 1815 med dess brådska och villervalla och med den gamle, skrämde
konungens fruktlösa försök att visa en värdig hållning. Tiden hade gått ifrån
den stränga, ädla stilen, och det hade också Gros gjort, men han ville ej annat
än som en förlorad son vända tillbaka dit. Han bedömde strängt det goda,
han gjort, och gjorde dåligt det han trodde godt. En dualism sådan som
den han visar, bär ingen ostraffadt inom sig. Gros var för äkta konstnär
för att den yttre framgången skulle kunna skänka honom tillfredsställelse.
Han liksom Gérard, Guérin och Bosio blef baron och en förmögen man —
hvilket ej hindrade, att han gick under i modlöshet. Han visste, att de unga
hånade hans klassiska taflor, att han hade öfverlefvat sig själf. En junidag
1835 fann man hans lik i Seinen vid Meudon.
Vid sidan af det stora måleriet lefde naturligtvis en konst, som rörde sig
inom ett mindre format och uppträdde med mindre anspråk, men som i minst
lika hög grad som den officiella konsten var ett barn af sin egen tid och som
60
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
