Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Klassicismen i Rom och i Frankrike - 8. Thorvaldsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KLASSICISMEN I BOM OCH I FRANKRIKE.
plastiska lugn, deras frihet från effektsökande, det understruket heroiska lika
väl som från det sötaktigt behagfulla, från just det, som samtiden ville bli
fri ifrån, utan att den likväl, annat än undantagsvis, kunnat gifva en nöjaktig
ersättning därför. Den unge Thorvaldsen såg med friska ögon och naivt
sinne, på samma gång som han — alldeles hvad Carstens velat — lefvat sig
så in i grekernas formvärld, så att det för honom ej kom i fråga att gifva
naturen en annan form än den af dem faststälda. Det fanns hos honom inga
tvifvel och ingen tvekan, han var fullkomligt oberörd af samtidens ideliga
filosoferande öfver konstens teorier och konstens väsen. Han läste föga och
hörde aldrig till de diskuterande artisterna, lika litet som till de spekulativt
anlagda. Han var allt annat än en konstnär i Winckelmanns anda och ändå gaf
han just hvad konstlilosoferna begärt. Antiken var och förblef hans
utgångspunkt. Den tidiga renässansens verk i Firenze voro okända för honom, som
kommit till Rom söderifrån. 1400-talsskulpturen stod ej i högt anseende på
hans tid, och Firenze ansågs som konststad och studieort vara obetydlig,
jämförd med Rom. Många glömde rent af bort att resa dit, Goethe tog ej
vägen till Rom genom Firenze utan genom Bologna.
Thorvaldsen kom också i rätta stunden, han kom, då klassicismen trängt
segrande igenom och var allmänt erkänd som den rätta stilen. Inga
traditioner, som han måste arbeta sig ur, förde han med sig hemifrån, han hade
intet skede af Sturm- und Dräng att kämpa sig igenom, ingen upprorslust
att brottas med. Aldrig spåras hos honom någon själföfvervinnelse, någon
inre strid att tala om eller någon strid med herskande grundsatser. Han
upptog de idéer, som lågo i luften. De år, han behöfde för att vinna fast
fot under fötterna och lära sig förstå och beherska sitt uttryckssätt, de voro
ej en tid af famlande och ovisshet om, hvar vägen gick.
Den idéelt och harmoniskt utbildade människokroppen är för
Thorvaldsen liksom för hans förebilder bland de gamle det första och det sista, glädje
öfver formens skönhet den känsla, som talar ur konstverket. Denna form är
temligen generel och abstrakt, som tiden fordrar. Hans fantasilif år »idéelt
inhågnadt». Hans själ — säger Julius Lange — »var en stilla sjö, som
ligger i lä för stormarna och från hvars djup idéerna i den klaraste och
renaste form stiga upp på ytan, medan konstnärens eget jag håller sig så mycket
som möjligt tillbaka och knappast vågar andas».
Hans utkast — de tecknade och de i leran hastigt tillknådade — ha
mera personligt lif än hans utförda arbeten. Lange framhåller ined rätta, att
hans herravälde öfver formen sträcker sig just så långt som arbetet med
leran tillåter. I hans marmorverk saknas i regeln det sista ordet, pricken
öfver i’t — med andra ord detaljanalysens styrka, karaktären, uttryckt i
formen, det kärleksfullt genomförda studiet af rörelsen. Han står i detta
afseende efler många af det föregående århundradets skulptörer. Han nöjde sig
med att gifva formen i allmänhet, den typiska formen mer än den
individuella. Hans skapelser stanna på ett visst afstånd från åskådaren, man
kommer dem ej inpå lifvet. Han fäste större afseende vid formens otadliga kor-
69
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
