Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Klassicismen i Rom och i Frankrike - 8. Thorvaldsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NITTONDE ÅRHUNDRADETS. KONST.
rekthet än vid innehållets lif och karaktär. Linierna voro för honom mera
än uttrycket. Betecknande för hela den riktning han tillhör är, att figurernas
ansikten ha så litet att säga, visa så föga individualitet, oin ens någon. De
af hans arbeten ha stått sig bäst, där den typiska formgifningen är allt —
såsom de olika framställningarne af Amor och Ganymedes eller Hebe med
hennes osökt ädla lugn i hållning och linier, en allvarlig och stadgad Hebe
men ej som Canovas en framdansande, halft afklädd kaféfröken från olympen.
Styrkan i Thorvaldsens konst ligger i dess plastiska stil. Åt
människokroppens organiska bygnad egnar han ej alltid ett nog intensivt studium,
men för figurens jämvikt, dess rytm i former och linier, dess helhetsverkan har
han en skarp blick. Hans arbeten hålla sig strängt och konsekvent inom
skulpturens råmärken, följa strängt denna konstarts egna lagar och visa aldrig
spår af den måleriska karaktär, som utmärker en god del af den föregående
tidens skulptur, ha hvarken dess starka rörelse eller dess starkt betonade uttryck.
Med Michelangelo och med Bernini har Thorvaldsen ingenting gemensamt, han
är hvarken lidelsefull eller patetisk. Själf en allt annat än invecklad
människa skapar han omkring sig ett måttfullt, stillsamt, tystlåtet marmorsläkte, som
ej vet hvad lidelser eller lidanden vill säga. Hans Venus är skönhetens
snarare än kärlekens gudinna — hon är lika blygsam som Hebe och lika kall som
hans andra marmorkvinnor, ett släkte, säger Cornelius Gurlitt, »af nära
anförvandter, dem man knapt kan skilja från hvarandra, alla utan egentlig vilja,
utan lidelse, utan blod. Med ängslan söker man efter sältan af en smula
synd i detta haf af stilistisk dygdesamhet», i denna »med matematisk säkerhet
arbetande maskin för stilfull hellenism».
Sådan hans stil utbildat sig, sådan förblef den. Nya intryck kunna
tillkomma, men ingen omkastning behöfver man frukta, intet affall, ej en gång
några nycker. Bekantskapen med Partenonbilderna, som i gipsaftryck blefvo
kända i Rom i århundradets början, bidrogo väl till att stärka den enkla stil,
han fastslagit som sin. Då år 1811 de Äginetiska tempelbilderna blefvo funna
och öfverfördes till Europa — bilder af en arkaistisk uppfattning, stram,
summarisk, kraftfull, utan spår af det raffinemang eller den skola, man varit
van att beundra hos de antika mästerverken — då restaurerade Thorvaldsen
dem med tillfogande af de stycken som fattades och gjorde det med fint
förstående af stilkaraktären, men i hans egen alstring skönjes intet intryck af
denna ungdomliga och äkta peloponeserstil från tiden före Fidias.
Jo, ett spår lämnade de arkaiserande tempelbilderna i Thorvaldsens konst,
statyn Hoppet, hvars ställning — utan någon böjning eller vridning på
kroppen eller hufvudet, högra handen hållande en blomma, den venstra hållande
draperiet uppe — han hämtade direkt från en af Äginatemplets små
kvinnobilder, som nu ses i Münchens glyptotek. Men åren närmast efter Hoppet
fullbordade han Merkur och Gracerna, den förra utmärkt för en hos
Thorvaldsen relativt ovanlig liflighet i uttrycket, gracerna mindre märkliga genom sin
formbildning än genom rytmen i sammanställningen af de tre unga damerna
eller — som man lika väl kan säga — af tre exemplar af samma unga kvinna,
70
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
