Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Klassicismen i Rom och i Frankrike - 9. Thorvaldsens hemkomst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NITTONDE ÅRHUNDRADETS. KONST.
det helt och djupt, utan fraser. Det är i denna Kristus, som med hufvudet
ödmjukt böjdt breder ut sina armar — »kommen till mig I alle, som arbeten
och ären betungade» — en gifven förtjänst, att intet försök blifvit gjordt till
individuell karaktäristik, hvarken i uttryck eller i form. Man får ej häller
förbise, att bilden är afsedd att verka dekorativt och på något afstånd, att stå
i altarets nisch och kunna ses tydligt och förstås af en hvar, som träder in i
kyrkan — därför dessa stora, bestämda linier, denna frihet från allt
detaljerande, som kunde draga tanken från idén, från det som figuren först och sist
skall uttrycka. Thorvaldsens Kristus är ett af de få verk inom den moderna
konsten, där konstnären nått den enkelhet, som talar till en hvar, konstbildad
eller obildad, och som ej kan bli missförstådd eller ens föremål för olika
tydningar.
Med detta ädla verk hade Thorvaldsen sagt ej sitt sista men sitt längst
trängande ord till samtid och eftervärld. Några af hans historiska
monu-mentalstoder falla inom de efterföljande åren — bland dem monumentet öfver
påfven Pius VII i Peterskyrkan med den kraftigt genomförda statyn af den
sittande gamle i sin påfliga skrud och de båda sidofigurerna, af hvilka »Den
himmelska styrkan» tillhör konstnärens bästa. Något nedåtgående i hans
konstnärliga kraft är ännu alls ej att fastslå.
Han stannade ännu i nära nog två årtionden i Rom — i sammanlagdt
40 år lefde han där, redan före Canovas flyttning därifrån ansedd som hans
öfverman.
De bida storheterna hade mer än en gång täflat genom att upptaga snarliknande ämnen
till behandling. Personligen visade de hvarandra den största artighet och älskvärdhet. När
en af dem afslutat ett arbete, försummade han ej att inbjuda den andre till ett besök på
atelieren. Den stillsamme, beherskade och försiktige Thorvaldsen — berättas det — plägade vid
sina besök lugnt bese det fullbordade arbetet och ibland yttra någon liten obetydlig anmärkning,
som Canova förklarade sig tacksamt ämna taga ad notam, hvilket han sedan aldrig gjorde. Den
liflige Canova däremot öfverhopade sin konstnärsbroder med komplimanger och kunde bli eld
och lågor inför hans verk. Han dolde alls ej sin glädje öfver Thorvaldsens konst, han hade
också varit en af de förste att erkänna dess storhet. Att han slutligen påstås ha blifvit
harmsen öfver att ej längre vara ansedd som den främste, är mindre att undra på, ty konstnärer
äro människor och i regeln ej de minst fåfänga bland människor.
Thorvaldsen hade frän 1822 sin stora atelier vid Piazza Barberini och sin privata studio
i sin bostad få steg därifrån. I den stora atelieren gingo turister och nyfikna ut och in,
visades omkring af en custode och störde ej arbetet. Ett 40-tal »artisti» voro där ständigt
sysselsatta med att hugga i marmor mästarens nya verk eller reproducera de äldre. Atelieren
var — yttrar Egron Lundgren — »som en stor fabrik, där gudomligheter och hjältar kunna
beställas ocli vägas mot pund sterling». Thorvaldsen själf liade numera ej tid att utföra
beställningarna, han nöjde sig i regeln med att göra en liten skizz, som sedan utarbetades af
någon bland medhjälparne under mästarens tillsyn. Denne öfvcrarbetade sedan oftast det
hela, innan arbetet ansågs färdigt. Det kunde dröja ganska länge, innan han fick tid eller lust
att verkställa denna sista retusch, som ibland blef ingripande nog. Hans kunder måste ha
tålamod. Näst Thomas Hope var kung Ludvig af Bayern den, som fick vänta längst på ett
bestäldt konstverk. Ludvig hade år 1808 bestält Adonis i marmor. Två år senare var statyn
huggen, men innan Thorvaldsen, som ej fann den bra nog, aflämnade den, förgingo ytterligare
21 år. År 1831 afgick den ändtligen från Rom och fick sin plats i glyptoteket i München,
där man nu ser den bredvid Canovas Paris.
74
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
