Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Klassicism och romantik i Tyskland - 1. Tysk romantik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KLASSICISM öctf ROMANTIK I TYSKLAND.
Italien var det land, dit skönhetsälskarens längtan först och sist borde gä. I
dikten införes nu det idealiserade Italien med rosor och ruiner, med solsken
året om och med näktergalssång i ljumma månskensnätter.
Det romantiska naturidealet var tänjbart nog — om man ens kan tala om
det som en enhet. Frihet för den subjektiva känslan var egentligen hvad man
begärde. För öfrigt komma hvarandra mycket olika åsikter till orda som uttryck
för olika lynnen — dragningen till det fantastiska, till storslaget vild natur, till
Friskyttens vargklyftsromantik, till Rosseauisk skygghet för hvarje spår af det
kultiverade, af det klipta och ordnade i naturen, af det slags landskap,
Gainsborough och Constable målade, men förkärlek för vattenfall, klippor, furor,
mörka skogar, berg, vilda, oländiga stigar och fruktansvärda afgrunder,
hvilket allt Rousseau framhållit som det tilldragande i naturen. Eller böjelse för
mildt poetiska och musikaliska stämningar, för fridfullt månsken öfver
klostergårdar, för naturen, försänkt i elegisk ro. Natursymbolik vilja andra ha, en
djup mening dold i hvarje föremål. Att väcka en känsla är
hufvudsträfvan-det, att slå an ett ackord, som väcker återklang i åskådarens bröst. Sätten
kunna vara mångahanda, antingen man vill verka genom fantastik,
symbolik, vildhet, spökstämning eller man föredrager skymning, töcken, månljus,
drömmar. Men det finns också en och annan, som tvärtemot de andra
förordar det närvarande ocli det nära liggande och vill föra klart, leende,
hvar-dagligt solljus in i konsten. »Förtjänar icke jorden att skildras, sådan den
är i dag? Eller kunna ni måla en annan värld, om ni än vilja det aldrig så
gärna?» frågar redan Tieck. Och där kommer Filip Otto Runge — eljes en
af natursymbolistema — och fordrar verklighetens färg, form och rörliga lif
flyttade direkt in i konsten. Genom att imitera de gamla skolorna — det
är hans åsikt — når man endast att tappa bort sin egen känsla och sin egen
uppfattning.
Å ena sidan dimmig månskensfantastik med kyrkhvalf och rökelse, med
symbolistiska liljor och lain, å den andra fordran på ärligt och ödmjukt
naturstudium, på ordagrann och noggrann afskrift, utan ändring eller tillsatser,
af den enkla, närliggande verkligheten.
Då det var i Tyskland, dessa olika yrkanden trädde fram, så blef
resultatet mera teoretiska spekulationer än goda konstverk. Tänkandet,
mediterandet betydde ju i det ästetiska filosoferandets land mera än konstens praktik.
Det konstnärliga skapandet — hade romantikens lyriker förklarat — får
ej vara svett och möda, ej arbete efter tyngande regler. För en djup
konstnärsnatur komma yrkeskunskaperna af sig själfva, själen i konsten är i alla
händelser för mer än den yttre formen. Man uppdrog gränsen mellan antik
och romantisk stil på olika konstområden. A. W. Schlegel ställer sig på
antik grund, hvad skulpturen vidkommer men ger inom arkitekturen gotiken
plats vid antikens sida såsom utslag af »en viss tidsålder, vissa seder och
religionsåsikter». De gamles väg är den enda, som leder till det naiva och
till det rätta. Konsten — hade Goethe sagt — var skrifven på grekiska och
skulle aldrig bli skrifven på tyska. Friedrich Schlegel sade tvärt emot, att
Nordensoan, Konsthistoria. 11.
81
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
