Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Klassicism och romantik i Tyskland - 1. Tysk romantik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KLASSICISM OCH KOMANTIK I TYSKLAND.
vegeterade på gammal tradition, för eleverna voro allt fortfarande den italienska
epigontidens storheter mönstren, som borde följas af en hvar ung konstnär,
som var mån om sin framtid. Bland de möderne var den eklektiske Rafael
Mengs den främsta förebilden. David var nästan för modern för de gamle
professorerna.
Det fanns akademielever, som vågade uttala sitt misshag med de ideal,
man stälde fram för dem, som opponerade sig mot den för alla gemensamma
dressyren och mot de gällande smakreglerna, som funno mera sund och
oförfalskad natur hos de primitiva tyska madonnorna med deras fromma enfald
i uttrycket, deras naiva teknik, de skarpa konturerna och de oförmedlade
färgerna än i Carracciernas klassiskt svängda linier och normalformer, där
generaliserandet utplånat allt hvad personligt uttryck och karaktär heter.
Vid akademien i Wien förde missnöjet till en öppen brytning. Bland
eleverna där var en ung man soin hette Frans Pforr från Frankfurt och en
annan, hans närmaste vän, som hette Friedrich Overbeck. Den förre — den
kraftiga och den impulsiva naturen af de båda — var mest intagen af Dflrer
och det gammaltyska, den senare hade redan hemma i Lubeck svärmat för
gamla italienska kyrkobilder. »Min fantasi», yttrar han i ett bref från
ungdomstiden, »var fyld med madonnor och Kristusbilder, jag förde dem med
mig hvart jag kom, hägnade och omhuldade dem, men mötte aldrig någon
återklang.»
Dessa båda och andra ungdomar möttes i hänförelsen för tysk och
italiensk målning från tiden före renässansens segrande genombrott och i
öfvertygelsen om att »det slafviska studiet på akademien leder till intet» — det
är Overbecks uttryck. Väl sluppen lös från denna akademi klagar han i
ett bref öfver, att han där varit på väg att bli en hvardagsmänniska, hvarje
ädlare känsla, hvarje bättre tanke blef undertryckt och trängd tillbaka, och
han hade känt sig nära att gå förlorad för konst och mänsklighet.
Brytningen med akademien betecknar han som sin andliga räddning.
År 1810 blefvo Overbeck och Pforr samt tre andra kamrater — L. Vogel,
J. Sutter och J. Wintergerst — efter föregången varning förvisade från denna
akademi. Denna kraftåtgärd, som gick ut öfver just de bland eleverna, som
ansågos mest talangfulla, väckte naturligtvis harm litet hvarstädes. Unga
konstnärer började se sig om efter en fristad, där de fingo studera konsten
efter eget samvete. Fristaden var ej svår att hitta, och snart finna vi i
Rom en krets af unga tyska målare, som bilda ett nytt element i den eviga
stadens konstlif.
8:i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
