Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Romantiken i Frankrike - 1. En föregångare: Goya
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ROMANTIKEN I FRANKRIKE.1
I Madrids museum äro numera fyra rum fylda med målningar af Goya. Dem har jag
tyvfirr ej sett utan fir jag tro på hvad andra sagt om dem, målare och konstförfattare. Han
kunde måla sansadt och tråkigt, med rundsvarfvad modellering och opersonlig penselföring,
och teckningen är ibland svag och vårdslös. Men de taflor, som lian målade uteslutande för
sitt eget nöje, kunna vara utförda med suverän och genial brio, med djärf, summarisk
penselföring, breda drag, stora ljus- och skuggmassor, helt få färger, ibland knappt annat än svart
och hvitt — den spanska dräktens färger — raska, flyktiga improvisationer, ibland afsiktligt
effekt-sökande, men burna af sjudande personligt lif. Goya är målartemperamentet — till sin hela
läggning lika afgjordt målare som Thorvaldsen är skulptör — som utan hänsyn till något annat
än sin egen vilja och utan tanke
på publik eller på framgång och
allt dithörande ger sig själf helt och
utan förbehåll i sin konst. Hans
jag är olikt andras — äfven olikt de
gamla spanska mästarnes,dem han
ej påminner om,hvarken isitt
temperament eller i uttryckssättet.
Hans etsningar afslöja en värld
af starka känslor, af hat, ironi,
förakt och vämjelse vid
människors färd och mänsklig öfvertro
och dumhet. Dessa kompositioner
kunna vara bizarra till
obegriplighet i sin fantasis styrka och flykt.
I sina groteska fantasier liksom
i sina realistiska skizzer ryggar
han ej för något motiv eller någon
situation, om än aldrig så
motbjudande, väjer för ingen, trotsar
allt hvad auktoritet heter, gisslar
kungadöme, kyrka, dogmer,
inkvisition — allt med den påföljd,
att han en vacker dag fann sig
föranlåten att förflytta sig öfver
gränsen in i Frankrike. Där lefde han
sina sista år från 1822, och dog 1828.
»Lättrörlig och eldig
inbillningskraft», konstaterade Egron
Lundgren hos Goya, hvars
konstnärsskap han lärde känna i
Madrid. Goya är i den svenske
målarens ögon ett »bland de
största artistiska snillen, som detta århuudrade framalstra!». Hans teckningar röja ett
»beundransvärdt sinne för det ovanliga och pittoreska, genomgående spanskt, utan den minsta fläkt af
någonting utländskt. Som målare» — tillägger Egron — »var därtill Goya en kolorist med en så
förtjusande känsla för färgharmonier, att några af hans bästa verk förtjäna att jämföras med
Murillos och Velasquez’.» Det är allt fortfarande af målare, man får höra Goyas målningar
prisas högst, det vill säga de ibland Goyas målningar, i hvilka han slopat allt konventionelt
och släppt lös sitt eget lynne.
Hans etsningar »Los Caprichos» från 1790-talet, 80 blad, »Los Proverbios», »Tauromaquia»
— tjurfäktningsscener — och »Los desastres de la guerra» — 80 scener från den franska
invasionens skräckdagar — äro mycket enkelt hållna i en sträf, summarisk teknik, en samman-
QOYA: SPANSK FLICKA. Oljemålning (Louvre, Paris).
143
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
