Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Romantiken i Frankrike - 5 - 6. Orientmålare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NITTONDE ÅRHUNDRADETS. KONST.
och gemensamma rörelse, armén som ett enda väsen med en vilja, en själ,
en offervillighet, ett hjältemod.
Raffets konst utgör ett tillfyllestgörande exempel — om sådana behöfvas
–på att ett konstverks styrka och innebörd ej har någon gemenskap med dess
storlek. Raffets små teckningar äro så komponerade, att de förstorade skulle
fylla fordringarna på monumental konst — hur mycket mera innehåll ligger
ej i en af hans litografier än i Smalahs 21 meter!
Dessa soldatmålares och tecknares ej minsta betydelse är den, att de
förde historiemåleriet fram till samtiden och i sina studier gingo verkligheten
in på lifvet. I stället för Tröjas belägring och Alexanders faltslag skildrade
de franska soldaters nyligen utkämpade strider, och i stället för de
akademiska romarne eller grekerna vande de allmänheten att se grenadierer och
trumslagare, dem en hvar kunde känna igen. De blefvo de utskrifnes historici,
gåfvo soldatens, ej endast härförarens, hjältesaga, voro i sin konstart
föregångare till de Vigny och Erkmann-Chatrian i literaturen.
6.
Krigsmålarne förde sin publik till aflägsna länder, ej till Grekland och
Rom, men till Egypten, Ryssland, Algier. De upptäckte ej österlandet och
Afrika som en ny och glänsande praktfull värld för målarne att fly till — det
var redan gjordt af skalderna, af Chateaubriand och Byron, det var intrycken
af grekernas frihetskamp och Algiers eröfring, det var det romantiska lynnet
och de romantiskes lust för starka färger, för brokighet och rörelse, målerisk
arkitektur och måleriska dräkter, öfver hufvud taget deras böjelse för det
nya, för nya motiv och nya färgkombinationer, liksom för resor och
äfventyr, som förde dem till orienten. För åtskilliga franska målare blef
österlandet och Algier, hvad Italien varit för de klassiske — för dessa hade
orienten och äfven Grekland legat utom nåhåll, en resa dit var allt för tidsödande,
för dyrbar och besvärlig för att den skulle kunna ingå i konstnärers vanor.
Förbättrade kommunikationer och det tilltagande intresset för dessa sagoland
åstadkommo nu en förändring. Delacroix, som målat blodbadet på Chios
utan att ha sett mera af östern än hvad Gros eller Girodet gjort, då de målade
Napoleon i Egypten, besökte Algier 1821. Marilhat gjorde sammaledes och
Horace Vernet reste upprepade gånger i norra Afrika och i Syrien, Mindre
Asien, Turkiet. Men redan 1831 hade den man, som blef skedets mest
framskjutne representant för orientmåleriet, efter återkomsten från en färd till
Konstantinopel och Mindre Asien väckt sensation genom sina färglysande
bilder från österlandet.
162
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
