Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Romantiken i Frankrike - 6. Orientmålare - 7. Skulpturen, Rude
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NITTONDE ÅRHUNDRADETS. KONST.
om att skapa, en typ, som nu längesedan är borta ur världen och som har
intet gemensamt med Forains vulgära kokott och Toulouse Lautrecs moderna
slinkor, som förgäfves söka iföra sig en viss billig elegans.
I.
Äfven inom skulpturen åstadkom tidens fordran på individüel frihet
ökadt lif.
öfvergången från den klassiska riktningen till den moderna har inom
denna konstart att framvisa både konservatism och framstormande
frihetsbegär. Skedets främste klassicist är Duret (f. 1804, d. 1865), upphofsman till
»Merkurius uppfinnande lyran» och »Ung napolitansk fiskare dansande
taran-tella», den sistnämda statyen ansedd som en af den franska skulpturens
ädelstenar.
Dess osökta naturlighet i ligurens hållning, rytmen och harmonien, rörelsens elasticitet,
lifvet som pulserar i den friska, smidiga kroppen — det är ej den Thorvaldsenska tidens
klassicism, som här tagit sig uttryck, det är ett mera personligt skönhetssinne, tygladt
visserligen af antikstudiet. Längre fram blef Duret eklektiker, vred och vände och varierade sina
idéer och blef kall som Ingres, men hans tekniska skicklighet mattades ej. Rachels staty som
Fedra i Theatre Franfais foyer är ett prof på hans nobless, gruppen af den helige Michaels
strid med draken — efter Rafaels tafla — på fontaine S:t Michel däremot föga monumentalt
verkande.
Bland öfriga akademici äro Lemaire (frontongruppen på Madeleinekyrkan),
Dumont (»Friheten» på julikolonnen — »Friheten som flyger sin kos», sade
en skämtare —), Jouffroy (den. täcka statyn »Ung flicka, som förtror sitt hjärtas
hemlighet åt Venus»), Perraud (Bacchus’ barndom).
Skulptören på modet under borgarkungadömet, Louis Philippes Bosio,
var Pradier (f. 1792, d. 1852). Jämte Delaroche inom måleriet var han tolk
för juste-milieu-smaken och dess doktriner, var en elegant och skicklig
konstnär, som fullt beherskade teknikens alla medel, som, kompromissande
mellan konvention och natur, lät sig föras af framgången, dit beställarne
ville, gjorde statyer och porträttbyster samt Venus, Psyke, Fryne, Sapho i
tidens sinak. I de fyra ryktets gudinnor, han »under en dag af inspiration»
utförde för Arc de l’Etoile, och i de tolf karyatider, som i Napoleons graf stå
vakt kring sarkofagen, visade han en hög och allvarlig hållning — det vore
i själfva verket intressant att jämföra dem med Rauchs gudinnor i Valhalla.
Pradier hade på sin tid stort inflytande, fick många efterapare och
utbildade en skulpturstil, som blifvit kallad Louis Philippe-stilen. Prof på denna
stil se vi i Moliéres monument vid Rue Richelieu och i de båda fontänerna
på Place de la Concorde.
166
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
