Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Romantiken i Frankrike - 7. Skulpturen, Rude
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOM ANTIKEN I FBANKBIKE.
Romantikens medeltidsströmning med riddartidsdyrkan och riddardräkter
fick sin härold i Préault, som till döddagar vårdade 30-talets idéer såsom
heliga reliker. I 15 år refuserad från salongen, var Préault oppositionsman
till yrket och ettrig mot både gamla och unga — starkare likväl i orden ån
i sina verk.
Men de män, som framför andra gåfvo tidens sträfvan och vilja starkt
personliga uttryck, det var Rude och David d’Angers, den nya skulpturens
vågbrytare, båda att sidoställa med Delacroix bland målarne. Samma
sträfvan skönjes hos dem som hos honom efter liffull karaktäristik, efter kraft
och dramatiskt uttryck, efter frigörelse från allt hvad akademisk och officiel
klassicism heter. Men alla tre voro allt för bildade konstnärer för att
ringakta det som var gjordt före dem, de vördade mycket af det gamla och ville
förena dess goda traditioner med den nya konst, de sökte.
Nära nog jämnåriga — Rude föddes 1784, David 1789 — föll deras
verksamhet samtidigt, och de dogo kort efter hvarandra, Rude 1855, David 1856.
Rude var utan tvifvel den mest helstöpte konstnären af de båda, hans
verksamhet utgör medelpunkten för den franska skulpturen under århundradet,
han är representativt fransk till sin karaktär, mera typiskt fransk än den af
klassicismen tyglade Rauch är tysk. I deras samtids ögon var David d’Angers
den främste, skaparen af en nationel fransk skulptur.
Hans ytterst omfattande verksamhet företer en märkbar ojämnhet, en
egendomlig blandning af djärfhet och rädsla, af ansatser och återhållsamhet.
Han var en man, som tänkte och som i sina anteckningar klargjorde sina
åsikter om konst och konstnärer, men teoretiker kan han dock alls ej kallas,
tvärtom glömde han gärna teorien, när han fick mejseln i handen. Uppväxt
i klassisk atmosfer — han hade varit stipendiat i Rom, hade sedan varit i
London och lärt sig i Partenonskulpturerna se blomman af antikens konst —
sprängde han snart lärarnes stillagar och lärde själf sina elever att
skulpturen — »tragedien ibland konstens arter» — måste dramatisera formen och
uttrycka lidelse och rörelse. Storhet och lätthet i uppfattningen, i
gruppering, i linier finns i många hans verk, djärf och energisk realism med föga
hänsyn till stilen.
Söker man hans mest karaktäriserande verk, sä är det nog ej den stora gafvelgruppen på
Panteons fasad: Fosterlandet lagerkransande sina store män, en samling politici, krigare,
magistratspersoner, skalder, sammanförda från olika tider —• Fénélon, Voltaire, David bland andra —
för åskådaren nere på platsen te de sig som ett virrvarr af hufvuden, kåpor, chakåer, byxor
— utan det blir jämte en del monumentala porträtt general Goberts monument på
Père-La-chaise, hvars liffulla hufvudgrupp framställer generalens fall från hästen i striden mot en
mameluck, eller det bästa verk som han utförde efter sin återkomst från Italien och London:
den store Condés staty i Versailles.
Hans hufvudområde blef porträttet, det monumentalt hållna porträttet,
antingen det så gälde en medaljong, en byst eller en staty till fots eller till
häst. Han var en outtröttlig arbetare, fick aldrig nog af beställningar och
lämnade efter sig monument hvar han for fram. Hur ojämn han än var, så
finnes bland hans rika alstring tillräckligt många inspirerade och liffulla verk
167
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
