Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Romantiken i Frankrike - 8. Historiemåleriet i Belgien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NITTONDE ÅltllUNDBADETS KONST.
chef och de franska traditionernas hufvudman, Navez, som, trots sin
klassicism, var en outtröttlig aftecknare af verkligheten, var Wappers liflig och
våldsam i teckning och i färg. I sin 1834 utstälda »Barrikadstrid», scen från
revolutionen i Bruxelles 1830, gick han djärft samtiden in på lifvet och
öfverflyttade på det moderna ämnet historiemåleriets monumentala
framställningssätt, dess bredd och dess patos.
Det var ingen stridsscen af det slag, att den kunde stöta genom sin brutalitet, Wappers
framstält, den var ej att jämföra med Delacroix’ Liberté på barrikaden, den var en patetisk,
rörande, sentimental ocb upplyftande och med omsorg iscensatt tablå, en hymn till
fosterlandskärlek och själfuppoffring. Det var inga fanatiska, skränande upprorsmän, som där
framstäldes, utan ädla representanter för folket, samlade kring fosterlandets flagga. Där sågos mödrar
med små barn, den döende hjälteynglingen och hans bleka trolofvade, den käcke lille
trumslagaren, den stolte arbetaren, vördige gråhårsmån, höga och låga i broderlig sämja, beslutna
att dö eller att skänka sitt land friheten.
Efter Wappers följde som de fosterländska minnenas målare Slingeneyer,
de Keyser, Gallait, Bièfve, skickliga och orädda unge män, som lärt konstens
handtverk i den klassiska skolan och sedan studerat i Paris och där insupit
den moderna andan. Största berömmelsen vann Louis Gallait (f. 1810, d. 1887)
med »Karl V:s tronafsägelse» (1841), en paradtafla med en mängd
kostymfigurer, Bièfve (f. 1809, d. 1882) med en annan stort tilltagen historisk
kostymbild, framställande »Den nederländska adelns förbund i Cuylenburg 1566»,
eller »Kompromissen», som taflan oftast blifvit kallad (1841) och Keyser (f.
1813, d. 1887) med några slaktbilder, af hvilka slaget vid Woeringen (1839)
betecknar höjdpunkten. I sina senare och smärre målningar, i synnerhet i
framställningen af skyttegillet inför Egmonts och Horns lik, visar Gallait mera
samlad kraft och karaktär än i den stora bravourtaflan — denna liksom
skolans öfriga verk gör dock hufvudsakligen intryck af Delaroche i ny
upplaga. Dessa nederländska historiemålare visa sig i eftervärldens ögon
skäligen opersonliga och osjälfståndiga — Wappers är bland dem den, som har
relativt mest att säga — och deras målningars stora mått motsvaras ej af någon
inre storhet, ej ens af en medryckande dramatisk kraft. Det är en högst
ovanlig enstämmighet i eftervärldens omdöme om hela riktningen, att den
saknar djupare karaktäristik, djupare andligt innehåll. Dess alster ha samma
förtjänster och svagheter — i färgbehandlingen stå nog flera af dem ett par
trappsteg högre än Delaroches egna arbeten. Men när skolans främste kolorist,
Gallait, helt enkelt målade en genrefigur — fiolspelaren i Bruxelles Koninklijke
museum, där den belgiska historiska skolan är rikt och representativt företrädd
— så verkar den lika mycket uppstäld yrkesmodell som dess andliga fränder,
de pifferari, zigenerskor och kampagnakvinnor, man ser i museerna, målade
ungefär på samma sätt i samma bruna toner, antingen de äro signerade
med namnen Delaroche, Gallait eller Horace Vernet. Leopold Roberts
idealitalienare ha i dessa idealiserade modellstudier växt till naturlig storlek, men till
realism i kolorit och i karaktär nådde de först i Bonnats italienska bilder.
Det nya belgiska historiemåleriet vann snart sagdt i ett slag ära och
rykte, inom landet tack vare de nationella ämnen, det upptog, utom landet
174
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
