Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ROMANTIKEN I FRANKRIKE.1
fick en dålig plats på parisersalongen och väckte ingen uppmärksamhet, och
i Bruxelles blef den sedan helt kallt bedömd och blef belönad med en lumpen
bronsmedalj. Sårad af detta mottagande sände den äregirige Wiertz sedan sina
arbeten endast sällan till utställningar. Han målade fantasitaflor för äran och
porträtt för brödfödan — det var för öfrigt mycket medelmåttiga porträtt, han
åstadkom. Han saknade aldrig beundrare, och dessa utverkade — med
svårighet visserligen — att staten i en utkant af Bruxelles bygde åt honom en
atelier, som efter hans död blef statsegendom. Detta »musée Wiertz» — det
är en helt tarflig stenbygnad, hvars mörka tegelväggar murgrönan anstränger
sig för att skyla och pryda — inrymmer i den väldiga atelieren och i några
smårum allt, han målat för äran, jättedukar och smärre dukar utan ramar,
många likväl högst betänkligt bleknade och matta till följd af den
färgberedning, »la peinture mate», han omkring 1850 uppfann och söm, enligt hans
beräkningar, skulle hålla färgerna oföränderligt friska.
Bland lians jättetaflor är väl »Kristi triumf» (1848) den främsta, ett väldigt anslag af
en grandios fantasi, det skall ingen förneka. Bland de öfriga är att nämna »Golgatas fvrbak •
jordens mäktige, kungar, pàfvar, prester i färd med att uppresa korset, inen frän Jesu kropp
stralar ljuset ut öfver jorden), »Titanemas kamp», »Änglarnes fall», den jättestora Polyfem
uppätande Odvssevs’ följeslagare. »Den sista kanonen«. i kompositionen ett slags motstycke till
Kaulbach» Hunnerslag med den skilnad, att här. öfver slagfältet med de dödade, Rusets makter
ses fördrifva krig. hat, tyranni och bortföra fran jorden den sista kanonen, bruten i stycken.
Hörligliet och fart, dunder och brak finns det öfverflöd af i dessa jättebilder med deras
virrvarr af nakna kroppar, oftast ratt tillyxade i valdsamma rörelser och häftiga förkortningar.
Minst af allt, som hans museum har att erbjuda, motsvara hans skämtsamma
ögonförvil-lande målningar i atelierens hörn och vraar det rykte de fatt — portvakten innanför sin glugg,
hunden i kojan, skytten som siktar rätt pà askadaren bakom en dörr, modellflickan, som
half-klädd tittar in bakom en annan dörr. De äro föga illuderande, oeh ha de verkligen skrämt
några besökande, sa matte dessa haft mycket svaga ögon. Redan som ung gosse roade sig Wiertz
med dylika motiv —- i ett bref från 1825 berättar han med orubbligt allvar om sina dylika
konststycken — och ännu 1860 matar han ett par af dessa trompes-ruMI.
Hans anordningar med titthål i panelningen att se skräcktaflorna igenom verka
uteslutande panoptikon och afkvlande.
Det som intresserar hos Wiertz, det är mindre hans målningar, sådana
de äro, än hans obändiga fantasi, hans himlastormande ansatser och
gränslösa själfkänsla, det är hans egen exentriska personlighet. Det är hos honom
sällan någon jämvikt mellan ansatserna och resultaten, mellan själflortroendet
och förmågan, mellan tankens originalitet och det måleriska uttrycket. Det
omtalas, att han, som redan vid 4 års ålder kunde skrifva flytande, då förvånade de
äldre genom sin färdighet i att imitera andras handstilar — som målare visade
han vid mera mogen ålder en liknande färdighet, i det han tog inflytande
af och lånade från gamla och samtida målare, mest från Rubens, hvars
målningssätt han sökte förena med Michelangelos teckningsstil. Man söker
förgäfves honom själf bakom hans verk — äfven i hans själfporträtt söker
man människan bakom masken. I detta i svart och hvitt hållna själfporträtt,
där han, draperad i sin sidenbrämade slängkappa, står framför en tafla, stolt,
med korslagda armar öfver bröstet och drömmande blick, det hela anordnadt
S’or cl c ii svan, Konsthistoria. 23.
177
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
