Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Romantiken i Frankrike - 8. Historiemåleriet i Belgien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NITTONDE ÅltllUNDBADETS KONST.
WIERTZ: DEN SISTA KANONEN.
Oljamålning (Bruxelles, Mu&ée Wiertz).
leriet utan äfven inom skulpturen karaktäriserar Belgien under århundradets
senare årtionden.
Inom den sociala tendensbildens område falla ock flera af Antoine Wiertz’
alster, ehuru ej hans mera betydande.
»Appel à la bienfaisancc» kallade lian sin framställning af de föräldralösa barnen, som
förtviflade söka hindra grannarne frän att föra bort faderns likkista. -Hunger, vansinne och
brott» visar en till vansinne bragt moder, som med ett fånigt skratt steker sitt barn, som hon
mördat, i en gryta, det fantastiska virrvarr som kallas »Ett afhugget hufvuds syner» är ett
inlägg inot dödsstraffet, och i flera härresande taflor protesterar målaren mot kriget — bland
de sistnämda är »En scen från helvetet".: Napoleon, omgifven af rasande kvinnor i oändliga skaror,
som räcka honom sargade, sönderskjutna människolemmar att mätta sin blodtörst med. Han
målar ock i uppenbart tendensiöst syfte romanläserskan, själfmördaren, den skendödes
uppvaknande i graf källaren och andra skräckscener. De flesta af dessa äro från 1800-talet.
Men detta är endast en sida af hans konstnärsskap. Wiertz (f. 1806, d.
1865) var först och sist monuméntalmålare, för honom var intet ämne för
stort, för tankedjupt, för omöjligt att behandla. Det gälde att öfverglänsa
konstens stormän. Kamraterna — yttrade han som 15-årig akademielev —
anse de gamla mästarne vara ouppnåeliga gudar och ej människor att
öfverträffa. Ärelystnaden är allt från barndomen hans drifvande kraft, han skulle
bli »den store Wiertz», och när hans storhet ej blef erkänd, så drog han sig
tillbaka, föraktande världen — i synnerhet utställningsjuryer, medaljväsen
ocli kritik — och tröstade sig i sin egen fantasivärld öfver människornas
trångsynthet.
Han hade år 1839 kommit från Rom, där han vistats med
statsstipendium, och sändt före sig sin stora tafla >Striden om Patrokles’ lik», men den
176
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
