Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. De franska genombrottsmännen från 1830 - 2. Dupré, Corot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NITTONDE ÅltllUNDBADETS KONST.
Det dröjde innan Otrots målningar blefvo erkända soin annat än behagfulla utkast.
Allmänheten stod villrådig, främmande för detta summariska mätningssätt liksom för dessa
harmonier i grått — »det är mest grått och för resten litet jag vet inte hvad», sade C]orot själf, när
ban en gäng skulle beskrifva en af sina taflor. Mången fann alltihop uteslutande affekteradt
och cffektsökeri — alla. som yttrade sig om Corot, hade ej Napoleon III:s spiritualitet, dä
denne sade sig aldrig ha varit sn tidigt uppe om morgonen, sa att han sett naturen likna
monsieur Corots taflor.
Men när Corot blef uppskattad och eftersökt, blef han det mer än nägon annan af
kamraterna. Konsthandlare och spekulanter trängdes i hans trappor, amatörer sletos om hans
taflor, beställningar haglade, imitatörer uppstodo i massa, och ännu långt efter mästarens död
tillverkades »falska Corots» i hundratal och hade lika strykande afsättning som de äkta — och
detta ej blott i Amerika utan i själfva Paris.
Det hände nog, att Corot på äldre dagar upprepade sig själf eller
lämnade ifrån sig obetydliga och hopslarfvade skizzer. Hans arbeten räknas till
mellan 4- och 5000. Så snart han kom ut ur atelieren och öga mot öga
med naturen, var dock tafvelfabrikören försvunnen och naturdyrkaren ensam
kvar — alltid på spaning efter nya, friska intryck, aldrig kopierande andra,
om också ibland sig själf. »Père Corot» syntes på gamla dagar lika flitig
som någonsin sitta ute och måla, harmonisk i sitt arbete liksom i sitt lif,
glad öfver att lefva, att vara ung till sinnet och inga sorger ha, öfver att
kunna måla och sjunga sin visa och att kunna dela med sig — och det
skedde i stora summor — af de pengar, han inhöstade i betydande mängd och
hade förvarade i sin chiffonier. Själf lefde han sparsamt och anspråkslöst i
Paris eller hälst i det lilla hus i Ville-d’Avray, han ägt allt sedan 1817. I
salongens kataloger förekom hans namn ända från 1827 till 1874. Då
salongsjuryn ej ansåg honom värd att hedras med hedersmedaljen, sammanslöto sig
— det var sista året han lefde — en stor del af Frankrikes konstnärer och
läto prägla en guldmedalj till hans heder. På medaljen syntes en näktergal
sjungande från en gren i skogen — en vackrare och finare bild kunde i själfva
verket ej gifvas af fader Corots konstnärsskap. Det var för öfrigt han själf,
som en gång yttrat, att han var bara en näktergal, som sjöng små sånger
— Rousseau däremot var örnen.
De två beteckna de båda polerna i detta skedes franska landskapskonst,
den ene den energiska, inträngande analysen af naturens karaktär med
dess atmosferiska lif oskiljaktigt förenadt med formen, den andre
naturstämningen förandligad och likväl ej overklig, naturen sedd genom en diktares
öga, naturen som dröm eller som en melodi, naturen sådan näktergalen
sjunger henne.
190
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
