Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. De franska genombrottsmännen från 1830 - 4. Diaz, Daubigny, Troyon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE FRANSKA GENOIfBROTTSMÄNNEN FRÅN 1880.
djurtaflor, vittnande om lika stor viljekraft som skicklighet. Först 1849
»plöjning i Nivernais» (i Louvre), senare »Hästmarknad» (Nationalgalleriet i London),
ett kraftprof, sådant kanske ingen kvinna dittills visat på de bildande konsternas
område. Att måla hästar i häftiga rörelser och i naturlig storlek låg just för
Rosa Bonheurs allt igenom manliga och robusta talang. Troyons stora
naturuppfattning och klassiska bredd har hon ej och ej häller hans känsliga
temperament, men väl energi och kraft — som samtidens mest berömda
konstnärinna lefde hon ända till seklets slut i sitt lilla slott vid utkanten af
Fon-tainebleauskogen.
Med Barbizon äro ock målarnamnen Charles Jacque och van Marche
innerligt förenade. Den förre — som år 1849 förde sin vän Millet med familj till
Barbizon och som förblef bofast där till sin höga ålderdom — hade fåren,
och den senare, som var både målare och landtbrukare, hade kor till
specialitet. Jacques etsningar, som i enkelhet och i stämningens storhet och styrka
närma sig Millets, ha vunnit stort rykte. —
Att Fontainebleaumännen representerade en ung konst, som medförde
omhvälfning och nydaning och som skulle blifva af största betydelse, det
insågs eller förstods föga af deras samtid. Då som alltid hyllade majoriteten
de beskedliga och betänksamma framstegens män. Och det var många, som
sågo endast nyhetsbegär och humbug eller ofullgångna försök i detta paysage
intime, som arbetade sig fram så fritt från allt braskande och alla reklamer.
Den akademiska skolan satt fortfarande vid styret, på elevateliererna fasthöll
man vid de gamla reglerna, och salongsjuryns majoritet var afgjordt — om
också ej alltid följdriktigt — konservativ. Hvad skall man i själfva värket
tänka om de juryer, som under mera än ett årtionde höllo salongens portar
stängda för Théodore Rousseau och Barye, medan de osjälfständiga och
efterbildande i hundratal fingo utställa? Det är att lägga märke till att
akademien ej invalde hvarken Rousseau, Corot, Millet, Troyon, Huet, Diaz eller
Daubigny till ledamöter — ej ens de ibland dessa, som blefvo gamla män
och då voro ansedda långt utom Frankrikes gränser. Deras konst stämplades
allt fortfarande som en konst af lägre rang och utan auktoritet. De konstnärer,
som ej ville följa den med omsorg planlagda väg, dit akademien öppnade
porten, hade därmed afsagt sig denna institutions skydd och därigenom gjort
sig misstänkta,
»Professorerna», säger Estlander, »som nödvändigtvis tillhörde akademien, bildade ett
oberoende kollegium, som rekryterade sig själft, och tvungo genom det vanliga franska
prissystemet eleverna att arbeta efter receptet . . . Eleven hade för sig en hel jakobsstege af
prisbelö-ningar, hvarvid hvaije steg berodde pä professorernas bifall, medan han arbetade sig till
romar-priset, och därefter pä samma personers bifall, medan han arbetade för salongerna — ty äfven
där blef akademien pä 40-talet dömande — och hvilken stege, om han fortgick beskedligt och
flitigt, temligen säkert bragte honom en dag in i det akademiska himmelriket.»
Dessa nyhetsmän bröto likväl igenom, först hos amatörer och kännare,
slutligen också hos den stora allmänheten. Flera af dem öfverhopades af
beställningar, ett par blefvo snart sagdt tafvelgrossliandlare. En vanlig
invändning mot dem var dock, att de ej gjorde sina målningar färdiga. »En
199
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
