Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII. Vid århundradets midt - 1. Konstläget i olika länder, de historiska skolorna i måleri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VID ÅRHUNDRADETS MIDT.
hand anordnade belysning, det tvang målarne till. Också inom landskapet
blef skedet det omedelbara naturstudiets tid med stämningen, ej de olika
föremålen som studiemål.
Men samtidigt med Courbet hade i slutet af 1840-talet på salongen i
Paris uppträdt en ung man, som hette Puvis de Chavannes. Motsatser voro
de båda, som människor och som konstnärer, och deras namn beteckna två
olika tider. Puvis de Chavannes fick invänta sin dag, han måste vänta, till dess
öfverflödet på realistkonst väckt längtan efter idealkonst och till dess såväl nya
uppgifter som nya uttrycksmedel blefvo välkomna. Då, under seklets sista
fjärdedel, blef han det moderna dekorativa monumentalmåleriets främste målsman.
Af de konstnärer, hvilkas utveckling inföll vid seklets midt, var det flera
än han, som fingo invänta sin dag. På ungefäc samma tid, då bland eleverna
i Villa Medici i Rom voro G. Boulanger, Bouguereau, Cabanel, Paul Baudry,
dessa som sedan blefvo den parisiska salongsklassicismens målsmän, — men
äfven Carpeaux, som minst af allt kan räknas dit — så kunde man i den
eviga staden träffa den unge schweizaren Arnold Böcklin arm i arm med
Anshelm Feuerbach från Speyer och i deras sällskap skulptören Reinhold
Begås från Berlin. Bland germaner voro de tre inom konstvärlden ännu
okände unge männen representanter för en ny tid, en tid som såg antiken
med friska ögon och som mindre fäste sig vid dess form än vid dess anda.
Begås var dock ej den första tyska skulptör, som kände sig mera dragen till
renässansen än till antiken — Hähnel och Schilling hade gått före honom.
Bland tyskar liksom bland fransmän utöfvar nu renässansskulpturen ett
formbildande inflytande. Äfven den så länge förtalade barocken erbjuder nya
uppslag, konstens fördärfvare Bernini blir åter uppmärksammad, och där
röjes hos unga tyskar intryck af hans stil, af dess liflighet och yppigt måleriska
hållning, medan den florentinska 1400-talsskulpturen lockar unga fransmän —
främst Paul Dubois — till en energisk naturbehandling med realisterna från
tiden före Michelangelo som vägvisare.
Bland allt det sökande tillbaka till historiska stilar, som utmärker tiden,
skönjas litet hvarstädes utsikter framåt och nya impulser. Samtidens klagan
öfver att konstnärerna lefva utanför sin tid, att konsternas innehåll är
ut-tömdt och att den önskvärda förnyelsen låter vänta på sig, att man gör om
och om igen de samma taflor och statyer, att historiemåleriet »söker öfver
allt en väg och ej kan finna henne», att skulpturen genomgående visar ett
sorgligt förfall och alls ej motsvarar behofven (Maxime du Camps uttryck på
tal om världsutställningen 1855) — dessa klagomål kunna nog delvis vara
berättigade, men de visa en väl närsynt blick på förhållandena, en blick, som
ej förmår skåda långt öfver konstens läge och möjligheter. Utvecklingen har
visat, att det dock var växt i tidens konst — på flera håll än endast inom
landskapet, som enligt den nämde klagande är den enda konstart, som går
framåt i seklets midt.
Från samma tid daterar sig ock konsthandtverkets pånyttfödelse. De
olika konstarterna hade en tid bortåt visat tendens till att gå hvar sin väg
205
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
