Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NITTONDE ÅltllUNDBADETS KONST.
Romantikens sjudande vågor ha lagt sig till ro. Uppkomlingarnas,
militaris-mens, penningjaktens, njutningslystnadens härskartid har trängt undan idealen.
I literaturen faller skedet mellan Balzac,Musset,» De tre musketörerna»,
»Kamelia-damen» å ena sidan och å den andra Zola, Daudet, Maupassant — »Nana»,
»Le Nabab», »Bel-Ami». Det är under denna tid, positivismen vinner terräng.
Det är Herbert Spencers, Rénans, Taines skede, ett skede af mera analys än
fantasi, af mera nyktert verklighetsstudium än spekulation och lyrik. På
teatern och i böckerna är det salongsmoralens tid, man undviker gärna
skuggorna och lägger an på att behaga. Inom musiken har skedet sin typiske
representant i Gounod och inom parodien och blague’n i Offenbach, för hvilken
intet är heligt, hvarken Menelaus och Orfeus eller hennes Durchlaucht
Storhertiginnan.
I konsten ligger skedet mellan å ena sidan Delacroix, Rude, Delaroche
och å den andra Manet, Bastien Lepage, Rodin, medan allt fortfarande Ingres
och hans meningsfränder lefva i högönsklig välmåga och bevaka
odödlighetens port.
Konsten — det har många gånger blifvit sagdt — kan ej tillerkännas
mycken idealitet i en tid, då idealen stå i så låg kurs. Sinnlighet, pikanteri,
en bestickande yta, den vackra formen, den vackra linien, den vackra färgen
år konstnärens mål. Det franska måleriet är hälften badhus, hälften
slaktarhus. Det öfverllödar af helgon-, martyr-, inkvisitionsscener — och af damer,
dekolleterade ända ner till fötterna, med smidiga former och läcker, sötaktig
kolorit med förkärlek för rosenröda toner: Venus, Fortuna, Psyke och allt
hvad de heta, dessa med glatt och skicklig pensel målade skönheter. Äfven
i skulpturen härskar för mycken sinnlighet och för litet klassiskt lugn. Och
arkitekturen använder alla medel för att besticka ögat, men också den är
ytlig, en prunkande och öfverlastad dekoration oclj intet annat.
Så många fula ord ha blifvit sagda om kejsardömets fadda
salongslitera-tur och ytliga salongskonst. Man bör dock ej glömma, att under denna tid
tillkommo många verk, som först senare blefvo uppskattade — Flaubert och
bröderna Goncourt tillhöra ju kejsardömets literatur lika väl som Feuillet,
Cherbuliez och Gauthier. Och om Cabanel och Bouguereau äro typiska för
skedets salongsklassicism, så vore det dock löjligt att uppställa dem och deras
riktning uteslutande som typisk för tidens konstverksamhet i Frankrike.
Det är väl i själfva verket mindre i den salongsklassicism, som betecknas
af dessa båda namn, man funnit konstens förfall. Det är nog hos
nyhets-införarne, de upplösande tendenserna varit att söka. För dem, som på
1880-talet förfasade sig öfver samtidens farliga tendenser — för dem representerade
kejsardömets akademiska konst den goda franska smaken, den stora skolan
med de stolta traditionerna från »la belle époque classique» med dess prisade
jämvikt, klarhet, behag, esprit och lydnad under förnuftiga lagar. Den tyska
kritiker, som i själfva Zeitschrift für bildende Kunst efter Édouard Manets död
förklarade honom vara en humbug och en dålig sensationsmålare, fann den
gången lios Courbet idel förtjänster, bland dessa äfven frihet från hvaije drag
228
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
