Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Frankrike intill 1870-talet - 1. Det andra kejsardömets konst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANKRIKE INTILL 1870-TALET.
af fåfänga. Tio år tidigare utföll kritiken öfver Courbet annorlunda — då
var det han, som var det fulas målsman och som i sin person förenade all
humbug, allt skräflande.
Den konst, som utvecklades i Frankrike under kejsardömet, är i själfva
verket mångsidig och olikartad. Modekonst har det funnits både förr och
senare, både i Frankrike och i dess grannländer i öster och i norr, men det
är dock ej modekonsten, som är bestämmande för ett skedes eller ett lands
konstnärliga lifskraft. Att den officielt erkända, traditionella, som stor
ansedda konsten vann aktning och utmärkelse, medan den intima och
själfständiga växte i skuggan och blommade relativt obeaktad - -åtminstone från
höjderna sedd — det är intet för Frankrike ocli för kejsardömet särskildt
utmärkande. Den franska konstens utveckling gick följdriktigt fram och visade
inga tvära omkastningar hvarken i sina syften eller i sin teknik. Den
afspeglar alls ej den omtalade vanvettiga orgie, som kejsardömet påstås vara,
cancan’en på vulcanen, det allmänna sedefördärfvet. Den går i de
traditionella spåren och den söker nya vägar, liksom den skulle gjort, äfven om landet
utgjort en konstitutionel monarki eller republik. I sistnämnda fall skulle
kanske den officiella konsten tidigare uppsökt borgerliga samtidsämnen än
hvad fallet nu blef. Men det är ingen anledning alt tro, att de betydande
konstnärerna då skulle ha utvecklat sina anlag åt andra håll eller ens valt
andra motivkretsar.
Formkulten kunde bli fadd och innehållslös, hvem förnekar det? Men
helt och hållet att förakta behöfver den ej vara. De vackra formernas
dyrkare äro åtminstone genombildade konstnärer, och de representera ett
betydande kapital af kunskap. Liksom för venezianarne på 1500-talet var konsten
för dem en lofsång till människan i egenskap af naturens mest fulländade
skapelse. Kvinlig skönhet liksom manlig formkaraktär var föremålet för deras
oaflåtliga studium, den lefvande formens, ej den enligt generella
skönhets-regler sammanlappade. Snart sagdt öfver hela linien hos skedets konstnärer,
hos skulptörerna i främsta rummet, men ock hos målarne, finner man
gedigenhet och intelligens i studiet af människokroppen, finner nobel teckning och
konsekvent och elegant färgbehandling. Och vid sidan af denna den sköna
formens konst på grundval af studier i italiensk högrenässans röjes inflytande
från andra håll, mest från de napolitanska och spanska koloristerna.
Världsutställningen 1855 medförde den första stora uppvisning af hvad
Frankrikes moderna konst åstadkommit. I bredd med de gamla och
längesedan erkända konstnärerna framträdde vid den tiden en del nya krafter.
Till dessa kan man ej räkna Meissonnier, som redan hunnit till hedersmedaljen,
men väl Hébert, hvars »Judaskyssen» blir räknad till världsutställningens
främsta arbeten, Gérome, som i sin stort tilltagna skildring af »Augustus’ tid»
vill ge ett motstycke till Coutures »Romerska dekadans», Hamon, en af
företrädarne för idyllen i klassisk dräkt, Cabanel, som nu målar sin »Glorification
de saint Louis», Ziein, Venezias målare, Chaplin och Richard på porträttets
område — eljes är den tyskfödde Frans Winterhalter porträttmålaren på
229
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
