Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Frankrike intill 1870-talet - 2. Arkitektur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NITTONDE ÅltllUNDBADETS KONST.
motiv äro typiska både för honom själf och för kamraterna. Venus hvilande på hafvet i sin
snäcka, modellerad och målad ljust i ljust utan skuggor och naturligtvis utan luftstudium,
»Syndafallet» i Münchens Maximilianeum med det första människoparet i öfvermänsklig storlek
och i en brunsåsig och fadd färgskala, som nära nog påminner en svensk om Westin, hans
medeltidshistoriska och orientaliska bilder, alltid visa de skickligt och kallt skolarbete.
Bouguereau var och förblef den kvinliga skönhetens oförtröttade dyrkare. Behagfull, säker
teckning och porslinsartad, klar och ljus färg utmärka hans nymfer liksom hans madonnor.
En första klassens paradtafla men ingenting annat är hans stora »Venus födelse», som
uppenbart är komponerad med Rafaels Galatea som utgångspunkt. Lefebvre visar mera kraft och
större uppfattning. Hans »Sanningen», den elegant och energiskt tecknade slanka kvinnan med
spegeln i sin uppåtsträckta liand — målad slätt och utan koloristisk schwung — och Baudrys
kvinnor ha mera karaktär i formen än Cabanels ocli Bouguereaus skönheter.
Baudry gaf i sina operamålningar skedets mest lysande verk inom det
traditionella måleriet.
Paul Baudry (f. 1828, d. 1886) hade gått den reglementerade vägen till framgång och
rykte. Han var en fattig pojke från Vendée, son till en träskomakare med 12 barn, blef
lyckligen »upptäckt» och understödd och kom till Paris, var en mönsterelev vid »école» och valde
såsom sådan den konstart, som var ansedd som den högsta och värdigaste. Han var en
allvarlig, inåtvänd yngling, energisk och fullt medveten om sin ärelystnad men också fast besluten
att göra sig värd att årås.
I Rom låter han liksom kamraterna sig påverkas af renässanskonsten — Michelangelo ocli
Correggio äro framför andra hans målare — men han är ej rent slafviskt anlagd och de akademiska
fäderna i Paris finna hans studier sakna stil ocli ha en allt för stark färg. Detta hindrar ej,
att han, hemkommen, blir ansedd som den mest betydande af de unga förmågorna. Han målar
mytologi, en enstaka gång historia (Charlotte Corday), allegori, porträtt, »Lyckan och barnet» 1857,
»Vågen och pärlan» 1862. Den sistnämda, den ur hafvet uppkastade unga kvinnan, som ligger
i en behagfull och lättjefull ställning på stranden och sänder åskådaren en utmanande blick
öfver skuldran — kom och säg att jag icke är vacker! — är liksom den smärta, smidiga
Sanningen, sittande på brunnskaret, representativ för skedets formelegans och raffinemang.
Vid 36 års ålder mottager han beställning på operamålningarna. Med en ny årslång
studiefärd till Italien förbereder han sig på det mest samvetsgranna sätt till storverket, målar
kopior efter Michelangelo i Sixtinska kapellet, arbetar 10 timmar om dagen. Han reser sedan till
London för att studera Rafaels kartonger, hvilket åter tager ett år men är »ett härligt nöje»,
säger han själf. Sju stora kopior utförde han under detta studieår. Så en tur till Spanien,
men det han där såg, vågade han för tillfället ej se noga på, rädd att bli tveksam om stil och
hållning i det verk, han förberedde. Efter ännu en resa till Italien tog han itu med det, ocli
efter tio års förberedelser och arbete är verket färdigt, 33 målningar, större och mindre,
tillsammans upptagande 500 kvadratmeter. Utom det bestälda och betalade ingick i hans serie 3
plafondmålningar, af hvilka en på 13 meters längd, och 8 sånggudinnor. Serien betalades ined
140,000 fr., fördelade på 8 år. När arbetet var färdigt 1874, hade det slukat hela honoraret.
Serien utståides då i konstakademien. Då fanns väl ingen, som ej medgaf att Baudry löst sin
uppgift bättre än hvad man hade anledning tro att någon annan samtida målare skulle kunnat
gå i land därmed. Såväl då som förr och senare var han de italienska renàssansmästarnes
trogna lärjunge, och det personliga innehållet 1 lians klara och harmoniska konst var ej så
starkt, att ej detta lärjungskap verkar kylande. Men något eget förde dock Baudry med sig.
Hans figurer ha i typen, i rörelsen något modernt och franskt, som man förgäfves skall söka
hos de gamle. Den komediens gudinna, han målade — »Komedien» utgör seriens glanspunkt
— hon som ystert skrattande riktar sitt gissel rätt mot den fula satyren, så att han faller
baklänges, hon är en både parisisk och modern typ. Baudrys teckning är energisk och säker,
äfven i de djärfvaste rörelser och förkortningar, om den ock ej år friv från stilisering och
reminiscenser. Och färgen, som i sin verkan närmar sig freskens, har modern hållning och
visar blick för valörerna och för luftens verkan — detta var något i monumentalmålning nytt.
234
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
