Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Frankrike intill 1870-talet - 2. Arkitektur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANKRIKE INTILL 1870-TALET.
Vid sidan af Baudry är Elie Delaunay (f. 1828, d. 1891) riktningens
främste man och en af tidens mest genombildade konstnärer, mästare i
teckningen, kraftfull och gedigen i sin målning. Han går i sitt studium af
italienarne tillbaka till 1400-talet och ilorentinarne och intager i sin stil en plats
mellan Baudry och Puvis de Chavannes utan att likväl taga ut steget till den
sistnämdes monumentala enkelhet.
BAUDRY: KOMEDIEN.
Plafondmilning I Grand Opara, Paria.
En jämförelse mellan hans i
hvarje linie karaktärsfulla
teckningar efter lefvande modell och
hans mest själfulla föregångares,
t. ex. Proudhons, visar med skärpa,
hur smaken skiftat. I bredd med
Delaunays äro Proudhons
modellstudier, fastän ytterst känsliga,
tämligen beskedliga i
formkaraktären, ibland något svarfvade, i
regeln noggrant utstomperade,
medan Delaunay verkar genom
stora, kraftiga linier. Proudhon år
ej blott en son af rococokonsten,
han är den kvinligt anlagda
tecknaren, lyckas också bäst med
kvinnokroppen. Delaunay är en
ynglingarnes och männens
tecknare, med monumental
uppfattning, skärpa i karaktäristiken,
alltigenom manlig kraft.
Det som bär upp hela denna
riktning är dess fasthet i formen,
dess gedigenhet i studiet af
människokroppen. Det år att lägga
märke till, att de franska
salongs-klassicisterna i regeln voro goda
porträttmålare, liksom David och
Ingres varit före dem. Delaunay
visar också inom porträttet djup
i uppfattningen, styrka och
gedigenhet i utförandet — Baudry
lämnade känsliga och kraftiga
porträtt, Cabanel visade en fin
och nobel karaktåriseringskonst,
innan han blef modefabrikör af
världsdamsbilder.
Där funnos bland romarne de, som sträfvade mindre efter teckningens
nobless än efter koloristisk hållning och koloristisk syn på människokroppen.
Där är t. ex. Hermer (f. 1829), som efter Proudhon blifvit kallad den möderne
Correggio, och Théodule Ribot (f. 1823, d. 1891), den möderne Ribera.
Båda ha målat den barmhärtige samariten för den sanslöst-, afklädda resenärens kropps
skull, Henner med mjuk, smekande färg, Ribot brutalt, energiskt, i breda penseldrag. Ribot
är en den raffinerade teknikens mästare, placerar gärna sina figurer i belysning af en skarp
ljusstrimma, som genom en liten glugg faller in i ett mörkt rum, målar med största säkerhet
235
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
