Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Frankrike intill 1870-talet - 4. Historiskt måleri: Meissonnier m. fl.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NTTTONDE ÅRHUNDRADETS KONST.
Hans arbeten betalades högre än någon annan modern målares. För Napoleon vid Solferino
gaf kejsaren 200,000 fr., >1814» sålde han för 300,000, men ägaren har sedan afyttrat den till
en samlare för 850,000.
Intelligensen, det genomträngande förståndet dominerade i Meissonniers
liksom i Gérömes konst — naturligtvis jämte form- och largkänslan och
herraväldet öfver de tekniska uttrycksmedlen. Fransk till sin hela anläggning har
han sitt skaplynnes grunddrag gemensamma med många företrädare för det
typiskt galliska. Hans konst kan verka kall, beräknad och temperamentslös,
liksom betänkligt småaktig i sin miniatyrmässiga taktik. Men den är lättfattlig
för en hvar, fri från allt klemande, all känslosamhet, och den är ej arkaistisk,
ej stilisering, ej pastisch. Man kunde kalla den konstgjord realism, ett
uttryck, som kunde användas äfven om Menzels teckningar.
Historiemåleriet — fastän utdömdt af de moderna realisterna — fortlefde,
lät sig påverkas af de tekniska framstegen och bygde såväl på historisk som
på målerisk kunskap. Här fick skedet ännu en originel och idérik
framställare af historiska anekdoter — något i släkt med Géröme till en början
— i Jean Paul Laurens (f. 1838). Uppmärksammad och medaljör redan i
slutet af 60-talet — utan att han gått den officiella vägen genom akademien
i Rom — vann han sitt rykte under det följande årtiondet, både genom sina
ämnen, som gärna voro sensationella, och genom behandlingssättet.
Hans »Hertigens af Enghiens död» blef ett motstycke till Gérömes skildring af marskalk
Neys arkebusering — här gaf Laurens en stämning af ohygglighet genom att hålla scenen i
slottsgrafven i den tidiga morgontimmen i belysning af en lykta, stäld framför den lifdömdes
fötter, hvilket gaf något spöklikt at figurerna och åt hela det ohyggliga uppträdet. Laurens’
mcdeltidsbilder: »Interdiktet», där de obegrafna liken stå på kyrkogården utanför den
tillbommade kyrkdörren, där bannlysningsbullan är uppspikad, »Robert den frommes bannlysande» —
biskoparne och hofmännen ses gå sin väg, läjnnande den bannlyste fursten och hans maka
ensamma i sitt högsäte. Francesco Borgia inför hans älskades öppnade likkista, inkvisitionens
domstolsscener och liknande skildringar visa en böjelse för det nervskakande och ruskiga, som
närmar Laurens till samtida spanska blod- och likmålare. I sin dittills största tafla, den unge
revolutionsgeneralen Marceau på sin paradbädd, hyllad af fiendens officerare (1877) spelade han
på de fosterländska strängarna och vann äfven en konstnärlig seger genom sitt behärskade,
lugna, karaktärsfulla framställningssätt. Senare har Laurens äfven egnat sig åt
monumental-måleriet (S:t Genevièves död i Panteon, Jeanne d’Arcs historia, kartonger till gobeliner, bilder i
Hotel de Ville).
I Gérömes fotspår gick ock Benjamin Constant (f. 1845), som upptog
österländska motiv, interiörer från harem, pittoreska och effektfulla skräckscener
som »de sista rebellerna» — utförda med vida större koloristisk förmåga än
Géröme ägde. I de stora bilderna af kejsar Justinianus på sin tron, Theodora
m. fl. gaf han storartade praktstycken af atelier- och stoffmåleri. Också Tony
Robert-Fleury visar — i »Kartagos sista dag» m. fl. — en sträfvan mera efter
det form- och färgvackra än efter strängt historisk karaktär. Bland det stora
måleriets representanter vid 80-talets början är också Aimé Morot (f. 1850, »Den
barmhärtige samariten», »Kristus på korset»), Rixens, Cormon och Roche-
242
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
