Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Tyskland intill 1880-talet - 2. Düsseldorfsgenren - Landskapet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TYBKLAND INTILL 1880-TALET.
teJser i färg öfverraska genom själfständighet och ursprunglighet i
uppfattningen. Skolan är i regeln starkare framträdande än personligheten, och
skolan hade sina uppslag och synpunkter mindre från direkt sammanlefnad
med folklifvet än från sina engelska föregångare. Man har kallat Flüggen
»Tysklands Wilkie» — det fins i själfva verket flera, som vore värdiga detta
namn. De motivkretsar, som äro utmärkande för Düsseldorf, hade förut blifvit
odlade af Wilkie, af Leslie, Collins, Mulready och andra engelsmän. Att
skolan blef enformig och i längden erbjöd allt för många obetydliga ämnen
i obetydlig behandling, hindrar dock ej, att den haft sin uppgift — samma
uppgift som bondelifs- och liemlifsskildringen i andra delar af Tyskland. Den
har vidgat kännedomen om land och folk, den har hos den stora allmänheten
»försonat konsten med verkligheten», något som gick lättare just därigenom
att den af egen smak rörde sig inom en motivkrets, som genom sitt innehåll
måste slå an på de ej synnerligt konstnärligt uppfostrade. Bilder och typer
ur italienskt folklif stodo i hög kurs hos denna publik, hvarför då ej söka
måleriska motiv hemma i Tyskland hellre än söder om Alperna?
De italienska tyskarne sågo Italien med turistögon ocli sågo det italienska
folklifvet som en enda fortlöpande festdag med förbiseende af arbetsdagen.
De målade den behagliga ytan, med en allmänt idealiserande uppfattning,
folkets lif en enda idyll.
Bland de tyska målarne i Italien var August Riedel (f. 179U, bosatt i Rom från 1828 till
sin död 1883) den mest kände. Hans karamellssöta flickor i den brokiga kampagnadräkten
eller badande i källan i skogen — för tillfället iklädda rosenröda trikåer, ser det ut — lians
familjidyller från Napolitraktcn, där den lycklige fiskaren spelar mandolin för de sina i
solskenet med vin och drufvor och nakna barn, som plaska vid stranden, voro ofantligt populära.
Man påträffar dem litet hvarstädes i tyska museer — ett par fullt typiska bilder af Riedel ses i
Thorvaldsens museum. Idealiseringen är lika sötaktig som målningssättet är slätt och
oljetrycks-artadt, men man måste dock instämma med de tyskar, som påpekat, att Riedel likväl sökte
färgverkan ocli ej endast var tecknare — och det är ju alltid något.
Äfven inom landskapet betecknade Dusseldorf i samtidens ögon
utvecklingen till en på en gång poetisk och realistisk naturskildring. Hufvudmannen
på detta område var Andreas Achenbach (f. 1815).
Redan på 1830-talet var han en skicklig målare och på 1840-talet omtalas han som en
»fullkomlig» mästare. Han är en af dessa målare, för hvilka svårigheter ej finnas till och som
med lugn och säkerhet slå under sig det ena området efter det andra, alltid intresserad, alltid
reshägad, alltid mottaglig för intryck. Nordsjöns kust. som han redan före sitt 20:de år fick
se, gaf honom motiv för flere årtionden framåt, stormstämningar med båtar, bryggor, sjömän,
de upprörda vågorna och molnmassorna i rörelse. Som skildrare af naturens rörlighet och
liflighet blef han särskildt ansedd, antingen det så var från Nordsjöns eller från Italiens kuster,
från Alperna eller från tyska skogstrakter, han hämtade sina motiv. Det är hufvudsakligen det
lifligare föredraget, den relativt fylliga färgskalan, penselskickligheten, som skiljer honom från
sina föregångare, hvilka liksom han studerat de gamle nederländarne och lämpat naturen efter
sin förmåga, öfversatt den på sitt atelierspråk. Achenbachs språk var mera rikt på resurser,
mera flytande och klangfullt än någon af de äldres eller jämnårigas i Tyskland — äfven om
man Anner vida mera innerliga och äkta tonfall hos en och annan ibland dem, sa verka de
ej så vältaliga som han. För ett yngre släkte äro hans taflor af mindre intresse: man finner
hans effektfulla norska kustpartier från ungdomstiden (för att nämna ett exempel det från 1843
i Düsseldorfs galleri) rent af öfverraskande konstlade i belysningen, och fast man villigt erkänner
271
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
