Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Tyskland intill 1880-talet - 3. Berlin: realismen. Menzel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TYBKLAND INTILL 1880-TALET.
En underhållande och intresseväckande käsör är han i sina dokument frän det samtida
lifvet, en rapp och pålitlig referent. Han skildrar baler i Berlin, en bicrgarten därstädes,
söndagsvimlet i Champs Elysées, boulevardlif i Paris, röran på Piazza d’Erbe i Verona och
kung Wilhelms afresa till kriget 1870. Den sistnämda — en helt illustrationsmässig tafla —
tillhör hans mindre betydande verk och har nog fått sitt rykte i Tyskland på grund af ämnet
och de minnen, det väckt. Den är målad nr minnet 1871 — år 1872 målade han sin folkscen
från Luxembourg, som han sett fem år förut.
Karaktäristiken drifver Menzel som en äkta tysk gärna till karrikatyrens gräns, liksom
rädd att allmänheten eljes ej skulle förstå hans mening — exempelvis är i »Cercle hos kejsar
Wilhelm» de af monarkens närhet lyckliggjorda damernas och herrarnas öfvcrförtjusta
underdånighet och nervösa aktgifvande på sig själfva väl starkt betonad. Likaså i skildringen af
hofbalen de olika typerna, kavaljeren, som trampat på en dams släp och förskräckt vänder sig
om, hans och damens olika, vältaliga miner, den äldre damen bredvid, som förstulet sneglar
åt spegeln, när hon promenerar där förbi, kavaljeren, som äter stående med chapeau claquen
mellan knäna och vinglaset balanserande på tallrikskanten och hvars hela uttryck vittnar om
hur medveten han är om sin löjliga ställning.
Det år dock ett uppenbart framsteg i det rent referatmässiga i dessa Menzels nyare
anekdotiska skildringar från de äldre. I »TafTelrunden» t. ex., hvilka nedlåtande och värdigt
förvånade miner riktas ej af bordskavaljererna och lakejerna på Voltaire, det ser ut som
om hofmännen aldrig förr hört ett kvickt ord. Dölja sina tankar kunna i alla fall dessa
hofmän icke. Voltaire själf kunde vara mera spirituelt uppfattad. På den tid, då denna tafla
tillkom, mera tecknade än målade Menzel i sina målningar — se på herrarnes ansikten, hur
de äro tecknade med penseln! Hans nyare målningar däremot äro verkliga målningar, i hvilka
teckningen uttalas genom färgen.
I färgproblemens lösning nådde han aldrig samtida fransmäns eller spanjorers resultat,
han blef stående på halfva vågen, djärf och betänksam på en gång. Han var intresserad af
experiment, af att tolka solens lek genom löfverk på en brokig folkhop eller genom målade
fönster på en barockkyrkas grannlåt, på guld och marmor, genom rökelse och ljusskimmer,
eller elektrisk ljusverkan i en modern salong öfver uniformer och öfver damernas elegans.
Järnvalsverket visar en kraftig behandling af ljusmassorna och valörerna och blef ett af
70-talets representativa konstverk — han varierade sedan motivet i ett par andra smedjeinteriörer.
Han kunde återge virrvarret i en folksamling, kunde med nervös, virtuoBmässigt dristig och lekande
pensel fånga det ögonblickliga liksom Fortuny, men utan dennes elegans i penselföringen — raffinerad
har aldrig den absolut borgerlige Menzel varit. Och han fick aldrig fram luften i en dylik
impressionistisk studie.
Han förblef alltid trogen sig själf, den klara, nyktra iakttagelsens man, en stor arbetare.
Aldrig några knep och konster, aldrig något att fundera öfver, inga gåtor, intet tankedjup men
klart förstånd och solid jämvikt. Han har blifvit den tyska konstens altmeistcr och i
egenskap af den store Friedrichs och hans grenadierers konstnärlige återuppväckare har ban från
högsta ort blifvit hedrad som ingen annan, officielt erkänd som den främste i sitt skrå.
Historiemåleriet stod äfven i Berlin högst på rangskalan. Vid sidan af
motiv från flydda tider lämnade samtidens tilldragelser stoff tillräckligt —
åtminstone till krigsbilder. Bismarcks Preussen utvecklade sig nu till
soldatstaten, och från att skildra Friedrich II:s segrar öfvergick man till Wilhelm I:s.
Berlins Ruhmeshalle liksom äfven Nationalgalleriet visar prof på dessa
krigs-taflor, som förhärliga preussarnes segrar under krigen med Danmark och
Österrike. De äro korrekt anordnade, på beställning utförda bataljtaflor —
af Bleibtreu, Camphausen, Geselschap — sådana taflor, af hvilka man endast
har i minne, att de äro officielt intresselösa. Att denna Ruhmeshalle ej är
den tyska konstens Ruhmeshalle, medgifves från tyskt håll — de främsta
275
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
