Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Tyskland intill 1880-talet - 3. Berlin: realismen. Menzel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NITTONDE ÅltllUNDBADETS KONST.
konstverk, som där finnas, äro Schlyters krigarmasker från 1700-talets början.
Camphausen (f. 1818), som blifvit kallad »Düsseldorfs Horace Vernet», hade
börjat med små rytteristrider från 1600-talet, ganska liknande svensken
Wahlboms, och sedan gått framåt i tiden till Friedrich II och från honom vidare
ända till 1870. Efter kriget mot Frankrike blef Anton von Werner (f. 1843)
den officielle historiemålaren, hvars illustrationer i färg till mer och mindre
märkliga tilldragelser på Berlins utställningar alltid fingo plats i hederssalen,
»kejsarsalen».
Att han i historiemålningar, sådana som mötet mellan Bismarck och Napoleon efter
Sedan, lagt en osökt och träffsäker karaktär i de tacksamma figurerna, bör ej förnekas. Han
föll ej i den ofrivilligt karrikatyrartade öfverdrift, som man kan konstatera t. ex. hos Karl
Wagner, då denne i sin fredsunderhandling ställde Bismarck i pösande dryghet gent emot den
förkrossade lille Thiers. »Kejsarproklamationen i Versailles», »Berlinerkongressens deltagare»,
»Kejsar Wilhelm II lyckönskar Moltke på dennes födelsedag» och dylika ämnen har Werner i
ett par årtionden haft privilegium på att utföra. Han målar torrt och korrekt både
vederbörande själfva och deras uniformer, utarbetar deras ordnar med största samvetsgrannhet och
placerar dem med största noggrannhet i rätt ordning, hvilket naturligtvis är det ej minst
viktiga. Att tala om målartemperament inför dylika jättefotografier i färg vore hån. Menzel visade
i sin kröningstafla, att en målare med geni dock kan afvinna äfven ett dylikt ämne, för hvilket
färgernas konst säkert ej blifvit uppfunnen, ett visst intresse.
Af Münchenskolans krigsmålare i de moderna fransmännens stil äro att
nämna den gamle Frans Adam, Heinrich Lang, Ludvig Putz, som lämnat
lifliga bilder från 1870—71.
Det saknas naturligtvis ej målare, som i sitt ämnesval gå tillbaka till
flydda tider, till historien och sagan. Allmänt bekanta äro de båda
allegoriska målningarna »Jakten efter lyckan» af Rudolf Henneberg (f. 1826, d. 1876)
och »Dödens tåg» af Gustaf Spangenberg (f. 1828, d. 1891).
Den förstnämda visar den unge riddaren, som på sin häst spränger fram efter Lyckans
lockande gestalt och ridit omkull Förnuftet eller hvem den unga hvitklädda flickan skall
föreställa. Döden följer honom hångrinande i sporrsträck på en svart häst, och den vilda jakten
går som bäst ut på en spång, under hvilken bråddjupet gapar. Målningen har blifvit lofordad
för sin kraftiga, dystra poesi och djärfva fantastik, för poetisk uppfattning och realistiskt
utförande. Men icke har denna sagobild mycket af den mystiska stämning, ämnet fordrar. Allt
är påtagligt och verkligt. Och den prisade koloriten verkar nykter och har fula motsättningar:
den gula hästen, riddarens blå dräkt, luften där bakom. »Dödens tåg» — döden, ringande i sin
klocka, leder de kallade öfver heden — har mera hållning och stil, men teckningen synes
ganska karaktärslös och utan energi. Otto Knille (f. 1832, d. 1898) ger i sin äfvenledes
ryktbara »Venus och Tannhäuser» en pråligt grann och banal operascen, och hjälten är en löjligt
affekterad teatcrtenor.
Den mest populäre bland publikmålarne — före Slckel — var Gustaf Richter (f. 1823, d.
1884). Hans oljetrycksaktigt slätt målade unga flickor och italienska gossar gå än i dag igen
på broscher och parfymaskar, hans porträtt af drottningar och prinsessor äro officiellt
intetsägande. Sitt största rykte fick han genom den ursprungligen som transparang målade »Jairi
dotters uppväckande», en tafla, som sannolikt gjort mer än en litografi- och färgtrycktillverkare till
en förmögen man. Det låter otroligt, att kritiken, då denna tafla utstäldes 1856, fann
behandlingen af ämnet stötande naturalistisk. Man må undra, hvad dessa gode män menade med
naturalism. Om Richters »Pyramidernas byggande» är här redan taladt.
276
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
