Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Tyskland intill 1880-talet - 4. Pilotyskolan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TYSKLAND INTILL 1880-TALET.
märka flera af de österrikiska, ungerska, polska målarne från samma tid —
de hade utbildat sig i München eller i Wien och förde en robust, ibland
brutal och okultiverad naturkraft in i den historiska skolan. Där var Jan
Matejko (f. i Krakau 1838, d. 1893) med sina väldiga historietaflor och sin
praktfulla, starka, originella kolorit. Hans äldre verk med ämnen ur Polens
historia — »Ryska sändebud bedja Stefan Bathori om fred», »Förbundet i
Lublin», ett motstycke till de Keysers »Kompromiss», den lilla
ceremoni-bilden »En kyrkklocka inviges af kejsar Sigismund», hvilka representerade
mästaren i Paris 1878 — synas mera behärskade och harmoniska i färgen
än den brokiga slaktscen, »Johan Sobiesky befriar Wien», som nu upptager
en vägg i Vatikanen, allt för nära »stanzerna». Där var Wenzel Brozik
(f. i Böhmen 1842), som målat stora kostym- och interiörbilder (»Kolumbus
inför drottning Isabella», »Den ungerska beskickningen vid Karl VII:s hof»
m. m.), där är ungraren Julius Benczur (f. 1844), en kraftfull kolorist, som
åtminstone i sina äldre arbeten, »Kung Stefans dop» t. ex., ej sparade på
färgen, utan lade den frikostigt med knif på duken. Äfven hos Munkaczy
röjes samma lust för stark färg och kvantitativt mycken färg, men knappast
för lysande prakt. Pilotys »naturalism» tar sig beskedlig och hans färg
betydligt slätstruken ut i jämbredd med dessa vida djärfvare och mera
hänsynslösa målares koloristiska och dekorativa styrka. Men han hade gått före dem.
Till koloristerna af Pilotyskolan — dit visserligen ej alla de nu nämda äro
att räkna — höra ock Josef Brandt (f. 1841), polack till födseln, mycket känd
genom sina bilder ur steppfolkens lif — »Tartarstrid» och »Kosacker i
snöstorm» (1878, i Dusseldorf) äro typiska för hans lifliga iakttagelse af rörelsen hos
hästar och människor och for hans färg, som aldrig synes så frisk, som tyska
kritici förklarat den vara, utan tvärtom är brun münchenerkolorit — och
Wilhelm Diez (f. 1839), Tysklands Meissonnier. Med utgångspunkt ur
hollän-darnes, främst Wouwermans, konst målar han små kulturbilder — »resande
i en by på 1600-talet», »hans excellens på resa», marodörer, hästmarknad —
i mustiga färger, som gå något i Brandts riktning, och med lifligt, elegant
föredrag.
Den koloristiska styrkan, framställningens blodfulla kraft ger Viktor Muller
(f. 1829, d. 1871) en plats för sig bland de af fransmännen påverkade tyskarne.
I hela nio år stannade han i Paris, slog sig sedan ned i München. Han gaf
den tyska romantikens kraftigaste anslag — mera fick han ej tid att gifva.
De ämnen, han behandlade, voro af samma art som många andras (Faust,
Tannhäuser, Skogsnymf, Venus och Adonis), men i målningssättet förde lian
en med Courbets ande besläktad rättframhet och opposition mot skönmåleri
in bland sina förvånade landsmän. Glöd, patos, blodfull kraft gaf hans konst
dess karaktär — i eldig sinnlig styrka är hans behandling af Romeos
afsked från Julia på balkongen att sidoställa med Madox Browns intensivt
uttrycksfulla bild af samma ämne — båda sakna absolut den teaterpatos, som
Makart och andra lagt in i motivet. Ännu mer oförstående stälde sig tyskarna
mot hans kamrat från Paris, mot Feuerbach. Man måste undra, hur det i
279
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
