Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Tyskland intill 1880-talet - 4. Pilotyskolan - Feuerbach
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NITTONDE ÅEHUNDEADETS KONST.
själfva verket var fatt med konstkänslan, förståendet och intresset i Tyskland
under denna »den tyska konstens glanstid», då man ej ville veta af Feuerbach,
som likväl hade just de egenskaper, som borde slå an särskildt på den tyska
kritiken. Han var till sin anläggning klassisist, han sträfvade till en ideel
konst, ej i yttre prakt utan i dess anda och innebörd, till ett lugnt,
monumentalt uttryck.
Anshelm Feuerbach (f. 1829, d. 1880) är en af dessa sammansatta naturer,
som fått många goda gåfvor af féerna vid vaggan, men ej gåfvan att
arm-båga sig fram och att tvinga världen att se med deras ögon. Han är en af
dem, som ej äro nog helstöpta för att lyckas, ej robusta nog att gå emot
vinden, en af dem, som aldrig kunde nöja sig att gå i hopen, som i stolt
melankoli sluta sig inom sig själfva och som en vacker dag finna sig stå
ensamma, öfverflödiga, den trettonde vid bordet, medan lifvet går sin gång
rundt omkring utan att bekymra sig om deras tillvaro.
Af sin fader, den framstående arkeologen, ärfde han känslan för antiken och den djupa
förståelsen af den anda, som bodde i dess former, men han fick också i arf ett lynne, som ej
kunde tillfredsställas ens af framg&ng och ära. Under läroåren i Dusseldorf, München,
Antwerpen var den unge Feuerbach den famlande, missnöjde, oppositionelle. Han vågade yttra
om Cornelius: »Är detta den store Cornelius? Grofva teckningsfel, icke spår af kolorit». När
han så kom till Paris, vändes hans missnöje mot hans egen okunnighet; i Paris — där han
vistades 1851—54, lade han i Coutures skola grund till den breda färgbehandling, som han
sedermera ytterligare utarbetade med venezianarne som mönster. Italien blef hans verkliga
hem, från 1855 bodde lian i 17 är söder om alperna. I Bom hade han och Böcklin gemensam
atelier. Den robuste Böcklin, naturbarnet, och den sensitiva, förfinade, bildade Feuerbach
utöfvade säkert ett godt inflytande på hvarandra.
Feuerbachs utvecklingsgång betecknas af målningarna »Hafls vid brunnen» (1852), »Dante
i Bavenna», »Dantes död», »Ifigenia», »Pictà» (1863), »Orfeus», »Medea», »Platos gästabud» (1869,
reproduktionen i Berlins nationalgalleri 1873). Hans väg gick från ett behagligt och vackert
målningssätt med intryck af fransmän (se »Hafis vid brunnen») till ett plastiskt formspråk, en
enkel och monumental, stiliserad koloristisk hållning. Hans blick på antiken var ej insnörd af
några regler. Han efterbildade ej de gamles verk, tecknade aldrig efter antika statyer men väl
flitigt efter lefvande modell och förfäktade den åsikt, att i skolorna modellstudiet borde föregå
antiktecknandet — i hans ögon är antikstudiet rent af skadligt för ungdomen, då denna ej förut
lärt sig förstå den lefvande mänskliga formen. Antikens ande mer än antikens form ville han
få fram i sina verk. Hans landsmän förebrådde honom hans opatriotiska motiwal, han målade
ju inga tyska ämnen — så hade tiderna förändrats på ett par årtionden, att man nu ej gillade
de klassiska motiven — man förebrådde honom hans figurers stillhet och tystnad, och likaså
var man missnöjd med att det ej hände något i hans taflor. Man var ju van vid det literära
måleriet med novellistiskt innehåll, och nu hade man nätt och jämt hunnit gilla och erkänna
realismen. Men detta var ej realism, ej modern konst. Feuerbach var född för tidigt, han var
andligt i släkt med de nyidealister, som efter honom målat stilla resignation, drömmar, melankoli
utan ord. Hans människor liksom deras »tala ej, skratta ej, gråta ej». I hans Francesca da
Bimini — en obetydlig tafla för öfrigt — härska hviskande, ömma, stilla känslor, ej spår af den
lidelse, som glöder i Bosettis behandling af ämnet. För den stumma sorgen i »Pictà» får han
ett vida mera enkelt uttryck än Böcklin och efter honom Stuck och Klinger. Att han ständigt
var sökande efter en egen fullgiltig form kan ej förnekas, lika litet som att han ej blef helt
klassiker — därtill var han för mycket ett barn af sin egen tid — och att man förgäfves i
hans arbeten söker det moderna stämningslif, som rörde sig inom honom. Han vill ej vara sig
själf och kan ej vara klassiker, har det något hårdt blifvit sagdt om honom. Han ville likväl en
stor konst, ville cj hvardagskonst, ej prosa, ej nykter verklighetsafbildning, ville det enkelt och
280.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
