Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - X. Valörmåleriets genombrott - 1. Friluftsmålning, impressionismens grundsatser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NITTONDE ÅEHUNDEADETS KONST.
färg — den förvisades som ett fördärf. Skuggorna borde vara ljusa, då de i naturen sågo ljusa
ut, och deras tonstyrka borde rätta sig efter dagrarnas, så att tonskalan på studien i möjligaste
mån motsvarade den i verkligheten. Detta var ju klart som dagen och ändå hade det varit
så svårt att hitta på det.
Friluftsstudiet förde konsekvent till den mycket förtalade och mycket
betydelsefulla riktning, som blifvit kallad impressionismen. Uppslaget var gifvet
i stämningslandskapet, i sträfvandet att i en naturstudie fånga och fasthålla
helhetsintrycket. En dag uppfann en kritiker namnet impressionister för dessa
målare, som hade den sträfvan gemensam att med underordnande af detaljerna
ge sitt intryck, sin »impression» af en stämning eller af ett naturmotivs karaktär.
Det realistiska naturstudiet har ofta blifvit kalladt fotografikonst,
natur-afskrift. De betydande framsteg, fotografien vid denna tidpunkt gjorde, hade
i själfva verket ett ganska stort inflytande på den samtida konsten,
ögon-blicksfotografien visade sig kunna återgifva en modellfigur i hvila eller i rörelse
liksom ett landskaps detaljer med en minutiös trohet i teckningen, som
målaren absolut ej kunde öfverträffa. Men kameran gaf abstrakta
verklighetsbilder och aldrig ett personligt intryck, och det är först den personliga
uppfattningen, som gör en naturafbildning till ett konstverk. Redan Taine hade
i sin Philosophie de 1’art betonat, att konstnärens uppgift vid naturstudiet är
att gifva ett föremåls »caractère essentiel» och att han för att framhålla denna
bestämmande karaktär äger att förbise eller utesluta sådana bisaker, som
kunna skymma bort den. Fotografien har bidragit till att skärpa blicken
för just det, som kameran ej kan återgifva i sin korrekta och själlösa
verklighetstolkning. Fotografien medtager kritiklöst och tanklöst allt utan att
skilja på hufvudsak och bisak, konstnären däremot väljer, ser naturen genom
sitt temperament.
Antingen de moderna ljusmålarne målade figurer eller landskap, så valde
de — det vill säga de betydande ibland dein — att i sin teckning söka
formernas liksom rörelsens karaktär och lif — det yppersta exempel ha vi i
Degas’ teckningar — och i sin målning att söka det atmosferiska lifvet, ljusets
skiftningar och inverkan på lokalfärgerna. Deras sträfvan gick i en helt annan
riktning än till det fotografiskt minutiösa.
Riktningen påverkades äfven af det japanska måleriet, som ungefär
samtidigt med impressionismens uppkomst blef kändt och studeradt i västerlandet.
Japanesernas sätt att afbilda naturen hade alls intet gemensamt med
fotografens. Då de konsekvent utelämnade det mindre väsentliga, så berodde
det nog till en liten del på bristande anatomisk och teknisk kunskap — hur
skickliga de än kunde vara, så hade deras studium aldrig gått ut på
efterbildning af naturen i dess detaljer — men mest hade det sin grund i deras
traditionsfasta principer. Med några lätta streck fäste de på papperet ett
föremåls karaktäriserande hufvudlinier eller intrycket af dess ögonblickliga rörelse.
Om att mödosamt utarbeta en målning var aldrig fråga. Soliditet är ej det
ord, som uttrycker det för deras bilder utmärkande — orden spiritualitet,
smak, smidighet, friskhet kunna snarare användas. Deras glädje öfver en
298.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
