Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - X. Valörmåleriets genombrott - 1. Friluftsmålning, impressionismens grundsatser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VALÖRMÅLERIETS GENOMBROTT.
rytmisk, lätt, skenbart nyckfull komposition var lika smittande som deras
nöje öfver klara, starka färger. På ett lika enkelt som dristigt sätt kunde
de gifva ett liffullt, färgrikt,’ljuskraftigt naturintryck.
Friluftsmåleriets teori var uttalad redan i Ruskins råd till målàrne att
måla ute, att direkt, omedelbart studera ett stycke lefvande natur. Men
utgångspunkterna föra till ett rent motsatt resultat hos Ruskin och hos
impres-sionisterna. Ruskin fastnade i lokaltonerna, i detaljen, han gillade ej ett
summariskt målningssätt, han ville i en landskapsmålning kunna se, hvilka arter
af blommor som växte på gräsmattan. Att återgifva ett ögonblicksintryck var
ej nog för honom — därtill var han för inbiten engelsman — och de rent
måleriska principer, samtiden sträfvade till, gingo i helt annan riktning än
hans råd.
En annan af de tekniska frågor, Ruskin sysslat med, blef nu upptagen
till förnyad behandling. Solens ljusstyrka var ju omöjlig att nå i en
målning med dessa mörka jordfärger, hur drifva upp dess effekt i högsta möjliga
grad? Jo, lydde svaret, genom att afsätta färgerna rena och oblandade på
duken i stället för att blanda dem på paletten, hvilket alltid gör dem ännu
dunklare — genom att låta de olika färgerna blanda sig i åskådarens öga,
då han befinner sig på något afstånd från taflan, och för hans blick flyta
samman till en enda ton. Genom förståndigt användande af de rena färgerna
— hvarje färg i samband med sin komplementfärg — kan man nå en ljus- och
färgstyrka, ett rörligt, vibrerande lif, sådant det är omöjligt att åstadkomma
med palettens vanliga medel.
Mälarne togo uppgiften vetenskapligt, följde med intresse forskarnes experiment —
Clie-vreuils, Roods och Acres — och tillämpade dem på måleriet. Resultatet blef insikten om det
prismatiska målningssättet. Det var målaren George Scurat, som — enligt Felix Féneons
påstående — först framlade »ett komplett och systematiskt paradigma af det nya målningssättet».
Den tekniska revolution, det innebar, fann genast sina fanatici — »neo-impressionister»,
»pris-matici», »pointillister» ha dess idkare blifvit kallade till skillnad från Manet och öfriga
lumi-nister, sådana som Nittis, Whistler, Degas, RafTaelli och andra. Man kunde bli något förvånad,
när man kom inför revolutionsmänncns studier, öfver att de sågo naturen på ett och samma
sätt, att de målade en stenmur och en höstack, en väg och en våg i alldeles samma teknik, med
samma linieföring eller färgprickning. Alla fasta föremål upplöste de i ljus, i reflexer, det fanns
öfver hufvud för dem ingen fasthet i tingen, allt var toner, valörer. De afstodo från all elegans
i föredraget, om pcnsclföringens smidighet var ej fråga, målningen l>estod ej af penseldrag utan
af färgklickar. Teckningen vårdslösades som en bisak, lufteffekten blef allt. Kör det ovana
ögat blef intrycket onekligen förvirrande. Man kunde få se solskenet sammansatt af spektrets
alla färger, på nära häll kunde det se ut som en hop raketer och svärmare, lössläpta på en
gång, men på afstånd kunde de ge ett intryck af intensiv dallrande värme och ljus. I en
solnedgångsstämning kunde allt — hus, mark, vatten, människor — vara eldrödt och gulrandadt.
Öfver ett klargrönt haf kunde ett rödt berg kasta skugga af oblandadt koboltblått. Ett ansikte
kunde på nära håll sedt vara sammansatt af hvita, blå, gröna och gula färgklickar. För
imprcssionisterna betydde det föga, har verkningen var åstadkommen, blott resultatet gaf det
sökta intrycket.
Det dröjde ej heller länge, innan frihetskrafvet gjorde sig gällande inom kretsen och tog
sig uttryck i olika sätt att iakttaga naturen liksom att måla. Det mycket omordade
impres-sionistmaneret utgjorde ej den hufvudsakliga innebörden af rörelsen. Hvad som stod kvar, då
detta lefvat ut, det var den färglära, impressionismen riktat målarnes uppmärksamhet på.
299
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
