Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - X. Valörmåleriets genombrott - 1. Friluftsmålning, impressionismens grundsatser - 2. Realismen på 1870-talet: Bastien-Lepage, Lhermitte, Roll m. fl.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NITTONDE ÅEHUNDEADETS KONST.
Impressionismen är nu en öfvervunnen ståndpunkt, dess »heroiska tid»
är förbi, riktningens bärare äro döda eller ha de valt andra uttryckssätt än
de först fastslagna. Och ett faktum är, att när man nu ser målningar af
rörelsens representativa målare, hvilka äro godt företrädda i
Luxembourg-museet, som fått i present ett rum fullt med typiska impressionistmålningar,
och till och med i Berlins nationalgalleri — på världsutställningen 1900
bildade impressionisternas verk en särdeles liffull och intressant afdelning — så
finner man dessa målningar vara hvarken charlatanverk eller ens synnerligen
utmanande utan med bredd och fart, friskhet och fint natursinne gjorda
studier, värda uteslutande aktning och intresse. Man förvånar sig öfver att dessa
målare för endast ett par årtionden tillbaka kunnat väcka sådan förargelse,
att de blefvo utskrattade af allmänheten och af kritiken förklarades vara
fuskare och konstfördärfvare.* De målade på ett sätt, soin publiken var ovan
vid och som stod i strid mot all skollärdom. Det behöfdes endast tid för att
såväl konstnärerna som allmänheten skulle få upp ögonen för det sunda och
lifskraftiga i rörelsen. 1883 konstaterade Claude Monet, då han öppnat sin
separatutställning vid Boulevard Madelaine, att »där var ingen som skrattade».
Det är verkligen svårt att inse, hvad man egentligen skulle skratta åt i dessa
studier. Att någon af niålarne i sin ifver kunde skjuta öfver sitt mål, var
dock intet löjeväckande, ej heller att ej allt hvad kretsen frambragte var
fullödig konst.
Detta skedes typiska rörelse är sålunda luminismen, som förde till
valörmåleriet. De olika försöken, de olika uttryckssätten och olika åsikterna ledde
på skilda vägar till ett och samma mål. Där uppstäldes så betydande
tekniska problem, att det blef föga utrymme för fantasien att göra sig gällande.
Men i sin sträfvan att taga naturen fången för konsten och i sina koloristiska
rön var rörelsen allt annat än idélös och intresselös, den blef tvärtom ett
högst betydelsefullt moment i måleriets historia. Den medförde ett nytt sätt
att se, och den skärpte naturkänslan och synsinnet både hos konstnärer och
konståskådare.
2.
I Frankrike är 1870-talet genombrottets skede — till Tyskland når rörelsen
först under det nästföljande årtiondet.
* lmpressionisterna syntes naturligtvis ej till på salongen. De hade sina egna
utställningar — den första var 1874, den åttonde 1886. Summa 55 utställare hade dä medverkat. Äfven
i London, Bruxelles och New-York utstälde de i samlad trupp. Deras vapendragare inom
kritiken voro Huysmans, Duret, Féneon, Philippe Burty, Castagnary.
300.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
