Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - X. Valörmåleriets genombrott - 3. Manet - Degas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
V A LÖKMÅLERIETS GENOMBROTT.
Denna fordran på intensitet i verklighetsskildringen, på att konstnären
har att i hvarje konstverk, stort som litet, lämna ett mänskligt dokument,
framträder ännu mera betonad i Degas’ konst.
Edgar Degas (f. 1834) är en af nutidskonstens mest originella företeelser. Med Felicien
Rops — etsa ren — har han delat egenskapen att vara en ansedd konstnär, fastän hans arbeten
voro ytterst föga kända. När Huysmans i sin bok >L’art möderne» utpekade Degas som
Frankrikes främste samtida målare, torde detta ha öfverraskat de nio tiondelar af de konstintresserade
i och utom Frankrike, som ej visste om mannens tillvaro. Man fann hans namn hvarken i
utställningskataloger eller i konstnärslexika, han utstälde med impressionisterna ett par gånger,
höll sig för öfrigt undan, visade liksom Rops ej den minsta längtan efter ryktbarhet. Att han
blifvit känd är ett par kriticis förtjänst, men det egendomliga är, att denne man, hvilkens verk
sä få af allmänheten hade sett, var en konstnär, som påverkat både sin artistiska krets och
utomstående 1 en uppenbar och märklig omfattning. Efter en korrekt skolgång vid
akademien böljade Degas sin själfständiga verksamhet med att måla »Semiramis byggande Habylon»,
hade sitt eget uttryckssätt färdigbildadt på 60-talet i sina studier från kapplöpningar, målade
likväl ännu 1873 i en omsorgsfull teknik, noggrant och detaljeradt (en interiör med figurer från
ett linnemagasin pä världsutställningen 1900), sysselsatte sig pä 70-talet mest med att studera
dansöser, gatdamer och tvätterskor och blef sedan dessa damer trogen med en energi och en
uthållighet, som gick öfver alla gränser. I olja, i pastell, i teckning studerade han dem med en
skoningslös realism, en skarp blick, mycket för skarp för flertalet åskådare. Han tog bort charmen,
elegansen, poesien från balettflickorna och visade dem i den mest obarmhärtigt nyktra belysning.
Det var ej segern, han framstälde, det var arbetet, ej primadonnorna utan de stackars flgurantskoma,
flickor frän gränderna, från sjette våningen, utmagrade, vulgära, med råa ansikten, mager byst,
klena armar. Han visar dem, iklädda florsklädningar, hur de exerceras och arbeta i sitt anletes
svett, kommenderade af en gammal argsint och utpinad balettmästare med en knölpåk i
handen. Tolstoy kunde ej beskrifvit dausösdressyren med större förakt för handtverket. Han ger
ett lika karaktärsfullt uttryck åt deras inlärda yrkesgrace och stupida yrkesleende mot publiken,
som han mästerligt skildrar sina tvätterskors råa uppsyn och pladder. Dumheten kan
riktigt lysa ur hans figurer. Det tycks fröjda honom att fà måla solens lek på’badande, klumpiga,
fläskiga matronors allt annat än’Venusliknande stofthyddor. Han ger typerna, ger den vulgära
DEGA8: REPETITION.
Pastellmålning.
309
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
