- Project Runeberg -  De bildande konsternas historia under 19:de århundradet /
311

(1900) [MARC] Author: Georg Nordensvan
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - X. Valörmåleriets genombrott - 3. Manet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

VALÖRMÅLEEIET8 GENOMBROTT.

referenterna). På karaktäristiken lade äfven James Tissot hufvudsakligen an
i sin serie »Kvinnan i Paris» och i sina bilder ur Londons high life.
Pariser-elegansens målare från denna tid äro många — bland dem Aublet, Heilbuth,
Duc: — äfven en landskapsmålare af hög rang. Men pariserstämningarnas
främste målare var italienaren Giuseppe de Nittis (f. 1846, d. 1884), parisare
sedan 1868, kosmopolit i sin konst. Han målade italienska landskap i
brännande solsken, målade Paris i vinter- och sommardräkt, i ljumma kvällar, i
regn och gråväder, fastslog äfven Londons fysionomi — den tunga, rökfylda
luften, det svaga gasskenet midt på dagen genom dimman — med en
säkerhet, som öfverraskade engelsmännen.

Från ett mycket skarpt och noggrant utpenslande — som det anstod en läijunge af Géröme
och Meissonnicr — och frän en ganska mörk färgskala öfvergick han till luminism och till ett
allt friare, bredare, djärft mätningssätt. Elegansen i utförandet vann publiken, och när Nittis
deltog i impressionisternas första utställning, förklarades han af de mot hela rörelsen ovilliga
vara den enda förnuftiga i sällskapet.

I hans kompositionssätt — särskildt i sättet att inplacera figurerna pä duken — är påverkan
af japaneserna uppenbar. Typisk i detta afseende är hans bekanta »Återkomst från
kapplöpningen». Motivet är taget från avenuen, som leder in till staden från Longchamps. I förgrunden
en svartklädd dam, som man ser i knästycke, i naturlig storlek. Hon leder i halsbandet en
stor hund, af hvilken endast öfre delen syns. Bakgrunden fylles af folkmassan i vagnar och
till fots, ett enda virrvarr. En annan tafla från samma tid visar ett par parisiskor på en balkong
— nedanför syns boulevarden i det sneda perspektiv, hvari man ser den uppifrån balkongen, en
idé, som bör ha verkat upprörande genom sin djärfhet. Folkvimlet där nere återgaf han i helt
fa och enkla antydningar, som på nära håll sedda blefvo ett virrvarr af färger men som, då taflan
sågs på något afstånd, illusoriskt gåfvo intrycket af vimlet, vagnar, omnibussar, brokiga
dräkter, allt det lif, som myllrar på en pariserboulevard i damm och middagshetta. Också de
tre stora pastellerna frän en kapplöpning i lätt vårregn — nu i Galleria nazionale i Rom —
visa samma fågelperspektiv.

Gent emot det eleganta Paris ställa en hel rad målare som motsats
underklassens Paris, fabriksarbetarnes, de fattigas. Arbetet får sina framställare —
både de, som i främsta rummet måla för en färgefTekts eller ett tacksamt
motivs skull, och de, som söka påpeka sociala missförhållanden, som måla
fattigdomen till den kraft och verkan det hafva kan: familjen i den kala
vindskammaren, sjukdom och död, svältande barn, de husvilla med sitt tarfliga
bohag på en kärra, det öfvergifna barnet liggande på gatan i sina paltor,
utdelning af mat till de fattiga utanför en boulevardrestaurant.

Bland bilderna från det samtida Paris få vi ej heller glömma dessa
skildringar från sjukhus, föreläsnings- och operationssalar, som ibland antaga
samma stora mått och samma förenklade behandling, som man] finner i
ämbetslokalernas dekorativa samtidstaflor.

Typiska för arten äro Gervex’ framställning af dr Pdans demonstration framför en ung
söfd kvinna och Brouillets stora bild af dr Charcot, föreläsande i La Salpetrière, äfven med
lefvande åskådningsmaterial — en i måleriskt afseende mycket torr, slätstruken och ointressant,
om också i valörerna korrekt tafla. Gervex är i sina på beställning målade ceremonibilder —
bland hvilka den jättestora och kolossalt ointressanta skildringen af prisutdelningen vid
världsutställningen 1889 är typisk nog — att sidoställa med Anton von Werner, som dock haft

mera intresserande händelser och personer att framställa.

_____

311

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Jun 10 01:59:46 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ngbildande/0333.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free