Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI. Måleriet i England - 1. Från Madox Brown til Whistler
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MÅLERIET I ENGLAND.
Samtidigt lärde han känna Blakes och David Scotts alster, som påverkade honom i mystisk
riktning. Hans första arbeten, från och med 1846, voro porträtt — oftast endast tecknade —
därpå pennteckningar till dikter, 1849 upptog han för första gången ett motiv ur Dante,
»Årsdagen af Beatrices död». Det ser ut, som hade han ännu ej funnit sig själf. Våren 1850, då
han besöker Paris, talar han i bref till brodern om de »beundransvärda målningar», han såg i
Luxembourg, och nämner som] sådana arbeten af Delaroche och Ingres, »andra af Scheffer,
Granet m. fi. äro mycket goda». Af Delacroix är han mindre berörd men beundrar Flandrins
kyrkofresker. År 1864, då han i Paris träffat till samman med Courbet och Manet, finner han
den förres taflor ha stora förtjänster men ock stora fel i målningssättet och förstår sig för öfrigt
ej på denna besynnerliga nya franska skola — ursäktligt nog, det fans ju ingen gemenskap
mellan dess sträfvan och lynne och hans eget.
Romantikens dragning till medeltiden och till Italien, dit Englands skalder med förkärlek
flydde, får hos honom ett helt och hållet egenartadt uttryck, modernt nervöst, fullt af lidelse,
glöd, innerlighet, grubbel, tillbedjan,’ extas. Han målade det samma som han diktade om i
ord, än gaf en dikt anledning till en bild och än en målning till en dikt. Samtidigt med det
han 1849 utstälde sin första målning af någon betydenhet — »Jungfru Marias barndom», där
den heliga jungfrun sitter försjunken i sitt arbete, att brodera en lilja i guld, medan en liten
ängel vattnar den lefvande liljan, som tjänar som modell för målningen — offentliggjorde han
dikten »The Blessed damozel» — som han under sina sista år upprepade gånger behandlar f
målning — den saliga ungmön, som från paradisets gyllene balkong blickar längtande ner till
jorden efter den hon älskar. Med ögat djupt som aftonens spegelklara sjö, med tre liljor i
sin hand och sju stjärnor i sitt hår och med en hvit ros, som gudamodern skänkt henne, väntar
hon den älskades ankomst, gråtande af längtan. Det hela en väfnad af saga och dröm, längtan,
trånad, innerlighet, känsloglöd, guld, stjärnor och liljor. Hans nästa målning »Ecce ancilla
domini» visar Maria, en späd ung flicka, skyggt hopkrupen på sin smala bädd, rysande öfver
ängelns budskap men med ett stilla uttryck af undergifvenhet — »Si herrans tjänarinna» —
som vore värdt Ficsole, och en tillsats af dröm och mystik, som ej är hämtad från den
barnsligt fromme fra Giovanni.
Denna Maria — det liar redan Huskin påpekat — tänker ej ett ögonblick på att intaga
en för situationen passande ställning, som på sa mänga af de gamla mästarnes framställningar
af ämnet, och ej heller är hon sa smakfullt klädd och draperad som hennes många
föregånger-skor. Äfven ängeln är af en ny typ, har ej en gång vingar, endast små eldslågor under sina
fötter, som ej beröra golfvet.
Samma år, då denna lilla målning tillkom, träffade Rossetti sitt öde i gestalt af Elisabeth
Siddal. Den lilla modisten blef hans modell och tio är senare hans hustru, hans konst fyldes
af hennes lidelsefulla drag, hennes yppiga rödskiftande här, som böljar ned öfver tinningarna,
hennes sugande blick, hennes sinnliga, blodfulla läppar, hennes fasta hals och starka barm.
Hon blef Beatrice, hon blef Astarte, Tystnaden, Lady Lilith, Sankta Lilias, Sibylla och Regina
Cælium. Han diktade in henne i sina Dantefantasier, hon var lians ideal af skönhet och trånad,
symbolen af det djupaste och högsta i jordelifvet, af allt som anas men ej kan utsägas. Hon
blef hans lif, han skref sina dikter uteslutande för henne, och då hon dog 1862, begrafde han
dem med henne. Sju år senare tillät han sina vänner på deras upprepade föreställningar att
öppna grafven och taga ut manuskriptet. Två afskrifter gjordes, och så utkommo dikterna
1870 och stälde Rossetti som skald i främsta ledet bland Englands snillen.
Kort efter Lizzies död böljade Rossetti att måla henne som »Beata Beatrix». Hon sitter
på sin balkong, sofvande och drömmande, antager man, när man ej på förhand känner taflans
mening. Hon har i själfva verket redan lämnat jordelifvet bakom sig. En dufva sväfvar ner
och lägger en röd vallmo i hennes händer. Långt borta synes nedanför balkongen å ena sidan
kärlekens gudom med ett brinnande hjärta i sin hand, a den andra Dante vemodigt blickande
öfver till henne med en känsla af att Beatrice dör.
Redan i sin ungdom hade Rossetti utgifvit Vita nuova i engelsk dräkt. Denna Dantes
ungdomsdikt blef den gyllene boken för de unga målarne, den gaf tonen främst åt Rossettis målning,
men äfven åt hans efterföljares. Jämte »Beata Beatrix» och Beatrice uppenbarande sig för Dante
331
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
