Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI. Måleriet i England - 1. Från Madox Brown til Whistler - 2. Burne-Jones
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NITTONDE ÅEHUNDEADETS KONST.
vilja. Rossettis konst lefver i det omedvetna, är utan reflexion och afsikt,
hans dröm är uteslutande dröm, och det är aldrig fråga om verklighetsintryck,
hvarken i hans fantasisyner eller i hans färger.
2.
Till monumental konst och därjämte till spridande af konst och god
smak bland folket gick den prerafaelitiska rörelsens sträfvan under dess andra
skede, efter 1856. Det var detta år, Rossetti i Oxford — dit han rest i och
för ett omfattande freskoarbete, som likväl ej blef genomfördt, endast
påbörjadt — lärde känna William Morris och Burne-Jones. Morris var redan då
den målmedvetne och mångsidige nydanaren på det konstnärliga handtverkets
område, Burne-Jones var teologie student, blef nu vunnen för konsten, for
Rossettis drömvärld och för Morris’ föresats att sprida skönhet öfver världen.
Det dröjde ej länge förrän äfven Ruskin personligen gjorde sitt inflytande
gällande hos de båda unge männen, och äfven med Robert Browning,
Tenny-son och Watts fördes de tillsammans.
Edvard Burne-Jones (f. 1833, d. 1898) fördes alltifrån sina första steg iuom konsten in i
den religiösa ämneskretsen, då han började teckna kompositioner till glasfönster åt Moms, och
till dekorativ stil, till enkla, bestämda linier och färger. 1859 följde Ruskin honom till Italien
och gjorde honom förtrogen med den florentinska konsten. Han utstälde 1864 ett par sma
taflor med legendmotiv, men väckte föga uppmärksamhet, återvände till sin verksamhet på det
dekorativa området och förekom ej på många år bland de utställande konstnärerna. Under
denna tid utbildade han sin egen stil, alltigenom engelsk till sin karaktär, fastän grundad pà
italiensk 1400-talskonst. Han lefde i stilla tillbakadragenhet, i studiet af gamla hjältesånger
i meditation och i komponerandet af bilder till dikter och legender, helst till de gammalengelska,
som skalderna åter fört på modet. Det är egentligen frän hans återuppträdande inför allmänheten
1877, hans rykte grundar sig. Han vann då med ett slag namn som Rossettis jämlike, och efter
dennes död blef han ansedd som den mystiska riktningens förare — en förare, som agiterade
uteslutande genom sitt arbete, en höfding, som med ödmjukhet mottog den rökelse, esteterna i
och utom England tände till hans lof. Från de år, som föregingo hans ryktbarhets tid, datera
sig flera hans sedermera mest beundrade verk: »Bebådelsen» (i olja 1874), »Kärlekssången’ (i
akvarell 1865, i olja 1877), »Venusspegeln» (i akvarell 1867, i olja 1877), »Pan och Psyke» (1874),
»Skapelsens änglar» (1876).
Ingen modern målare har varit så oberörd af sin tid och dess intressen, dess lynne, dess
lefnadssätt, dess händelser. Aldrig finns det någon påminnelse om yttervärlden i Burne-Jones’
konst. Han lefver i legenden, den har hvarken hvardagsvärldens luft eller dess färger, allt är
exotiskt, uppdrifvet, verkar konstgjordt — äfven blommor och träd kunna se konstgjorda ut,
så som Burne-Jones .målar dem. Människorna arbeta intet och spinna ej. men vår herre
föder dem — nödtorftigt visserligen, ty de se onekligen hungriga ut och blodfattiga, trötta,
smäktande, tränande, när de ej helt enkelt förefalla indolent stirrande ut i det tomma intet.
Hvad göra de, hvad tänka de? Någon har om dem fält det uttrycket, att de gå i en »ideal
somnambulism». Liksom Michelangelos sibyllor stå de utom världen. De ha samma förstelnadt
drömmande uttryck, antingen de vaka öfver Kristi graf eller sitta med musikinstrument i Venus’
334.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
