Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XII. Modern fantasikonst och modern realism - 4. Tyskland: Böcklin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NITTONDE ÅRHUNDRADETS KONST.
Hvad han ej blef, det var gråmålare — att stämma ner naturens färger var aldrig hans
sak. Han målade ej dödens ridt i ett dystert, grått landskap utan sol eller i vinterns hvita
liksvepning öfver naturen, och ej heller kommer döden långsamt dragande fram, utan hans död
rider på en galopperande häst genom ett landskap i höstens hela färgrikedom, himlen är stormig,
men mellan de blåsvarta molnen lyser solen starkt fram.
Fantasimänniskan inom Böcklin skapade naturväsen af förut osedt slag, men också de
utgjorde ett slags fri omdiktning af hvad verkligheten erbjuder eller i forna tider erbjudit.
Vetenskapsmännen ha längesedan erkänt dessa väsens trovärdighet och det konsekventa i deras
skapnad. Om det ännu funnes centaurer, fauner och nereider, så vore det högst troligt, att de skulle
vara så skapade som Böcklin skapat dem, och hans drakar äro alldeles uppenbart ättlingar af
sedan jordklotets barndomsformationer utdöda arter. Draken, som slingrat sig omkring den
sköna Angelika, är kanske det bästa liksom det mest genuina exemplar af släktet. Böcklins
hafsfolk äro ett helt annat slags varelser än renässansmålarnes och deras efterbildares nereider,
ty dessa voro människor, placerade i — eller ofvanpå — vattnet, gärna omsorgsfullt friserade och
med salongsdamers af väder och vind oberörda hy. Böcklins väderbitna, raggiga hafsmän med
deras grofva, brunfjälliga skinn och de blekt glansiga liafskvinnorna med deras blänkande
fiskfjäll på extremiteterna, de äro skapade att lefva i hafvet, de äro hemvana där, de äro ej
människor, det lyser ingen själ fram ur deras stickande svarta ögon, och om hvad grace är ha de
ingen aning. Modern i »Tritonfamiljen» (från omkring 1882) är kanske det bästa exemplaret —
hon ligger på ryggen med de båda fiskstjärtformade extremiteterna dinglande i luften på det mest
okonstlade och omedvetna sätt. Bredvid henne sitter familjefadern, balanserande på sin högt
i vädret pekande stjärt en storskrattande, lefnadsfrisk unge, rundt om slår bränningarnas skum
hvitt öfver stenen, där den lyckliga familjen njuter af tillvaron utan spår af vetskap om att
något annat finns till än att glädjas åt lifvet och att vara nöjd med hvad det ger.
Det är nog minst lika mycken hafssälta och vildhet i denna tafla soin i Schacks hafsidyll,
där den blekhyade kvinnan (som har riktiga människoben och inte ens fjäll) leker med stora
sjöormen, som lyser skarpt grön mot den rödbruna klippan — på dess kant sitter mannen
i sin skimrande fjällskrud och blåser i en snäcka, så att tonerna gå vida öfver hafvet,
röd-aktiga stormbyar på himlen, skummande vågor — och vida mera än i den berömda
hafs-idyllen från 1887, där modern, fet och stadig, ligger med en lika knubbig unge vid bröstet,
medan fadern dyker upp bredvid, hållande en sälhund vid nacken, en fångst, som väcker den mest
storögda och storskrikande förtjusning hos äldste sonen, en vild och vacker byting, men som
förefaller misstecknad eller åtminstone fult tecknad. I »Hafvets stillhet» har den ensamma
nymfen, hvilkens släktskap med de svarta och hvita hafsfàglarna är uppenbar, något kanske
väl mänskligt i sitt ansiktsuttryck. I alla händelser höra hennes outgrundliga ögon till det,
man ej glömmer, då man en gång sett in i dem. I den grupp, som blifvit kallad >1 hafvet»,
ha de efter den harpspelande tritonen simmande nymferna något af jordiska pigor, men i
»Bränningen» (omkr. 1877) är den stående floromgjordade spelande damen intet annat än en afklädd
modell, påminnande mera om Sickels skönheter än om en hafvets äkta dotter.
Ojämnhet är en i Böcklins alstring starkt framträdande egenskap. Han behärskar långt
ifrån alltid sig själf och sina uttrycksmedel, och hans själfkritik tyckes" ej vara synnerligen
stark. Hos honom — säger T. de Wyzeva — »är tanken oftast förmer än utförandet, den
poetiska känslan öfverträffar visionens träffsäkerhet.» Jag ville endast stryka ordet »oftast» ur den
meningen — åtminstone minns jag hälst de af hans verk, där visionen gör intryck af träffsäkerhet.
Och det gäller i främsta rummet hans landskap. Det är lätt att i dem följa hans framsteg, först
genom »stilakrobatik» till virtuositet och därifrån till syntetiskt förenklande och fördjupande.
Förat de mörkt och i brunt hållna taflorna från den före-Weimarska perioden. Så ljusare, lättare
landskap, med intryck af Dreber och Preller: »Pan skrämmer herden», »Dianas jakt». Sä »Villan
vid hafvet», som innebär ett nytt uppslag. Motivet är behandladt i flera olika varianter: en ruin
med cypresser, böjda af hafsvindarne, en villa med pelargång, yppig grönska nedanför, en stentrappa
dit upp i skumrasket mellan murarna. Som staffage en gång en kvinnas bortröfvande, en annan gång
en ensam, hvitklädd kvinna stående i tankar, på de båda exemplaren hos Schack en svartklädd kvinna,
tyst och i djup melankoli blickande utåt hafvet, hvars vågor sjunga sin tröstlösa melodi mot stranden
370
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
