Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XII. Modern fantasikonst och modern realism - 4. Tyskland: Böcklin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MODEBN FANTASIKONST OCH MODEBN BEALI8M.
Han är i själfva verket föga tankemålare, liksom han föga är det
mänskliga själslifvets målare. Hans symboliska figurer äro hvarken synnerligen
starkt eller synnerligen originelt karaktäriserade, och i hafsvidundren är det ej
fråga om någon karaktärsteckning, utan — liksom i de karrikatyrartade
sten-maskerna på Basels konstnärshus — endast om ett bredt groteskt anslag. Som
porträttör är Böcklin afgjordt svag.
Naturkànslan är det, som ger hans konstnärsskap dess karaktär. Han är en
fantasimänniska, men hans fantasi står på den reela verklighetens grund. När man
tänker på Böcklins målningar, så förflyttar man sig ej bort från den jord, vi bebo
och känna, till något obekant sagoland, man förflyttar sig ut i den verkliga naturen,
om ock ofta nog så långt ut i det fria, att man befinner sig utom människornas
värld. När man tänker på Böcklins målningar, har man känslan af att andas
en luft, ren från civilisationens alla bakterier, man har känslan af fria vidder,
af lefnadslust ocli i främsta rummet af högsta grad af enslighet.
Det Böcklin målat, det är naturens uppror och naturens majestätiska lugn.
Ur denna hans naturkänsla framväxa personifikationer af naturens makter,
intet i hans värld är liflöst, stämningen tar gestalt, de lättjefulla vågornas
skum bli hvilande nymfer och vågornas outtröttliga dans lekande nereider,
halft mänskligt bildade, halft sjödjur eller fiskar. Stämningen af dödstystnad
och fasa i fjällklyftan, dit knappast ens luften från fält och sjö hittar vågen,
tar skepnad af den hemska jättedraken, som kommer nedklifvande ur en af
de kolsvarta hålorna uppe i bergets vägg, och det milda hemlighetsfulla suset
genom skogens tystnad blir till enhörningen, som vandrar fram mellan
stammarna med Saga på sin rygg. Att Pan sitter i vassen, halft dold af den,
spelande på sin rörflöjt ensam i solskenet, eller att han tittar upp mellan
stenarna i berget i sommarmiddagens stillhet, så djup att man kan höra klockor
i luften, och skrämmer den yrvakne herden med sitt gäckande skratt —
ingenting år naturligare än det — eller att små amoriner leka i gräset, plocka
ängsblommor och dansa i ring, där ung kärlek mellan ett par lyckliga
människor lockar blomstren att slå ut och solen att småle.
Böcklins område sträcker sig öfver idyllen, elegien och tragiken, öfver det täcka, det
dämo-niska, det heroiska och patetiska, från det lidelsefullt upprörda till det eviga lugnet. Han utgår
i regeln från naturens karakter och stämning — detta i motsats mot de äldre sagomålarne, mot
Preller på det heroiska och Schwind på det germanska området, hvilka oftast togo sin
utgångspunkt ur en saga och omsatte den i en målning. Han var mera målare än de andra. Hans
öga — vant från barnaåren vid bergsbygdens starka och klara färger — såg naturens färger
mäktiga och mustiga, han var en blodfull och sensuell natur, därför målade han också med
förkärlek för saftig och stark kolorit. Att uppleta det lilla, det dämpade, det anspråkslösa eller
undangömda i naturen låg ej för hans lynne. Det hans temperament kände sig tllltaladt af,
var ej några hörn af tillvaron. Hans kolorit var robust, brokig, skärande, skrikande ibland i
sina brutala färgmotsättningar. För att nå den största möjliga koloristiska prakt sökte och fann
han ett nytt bindemedel för färgerna, som gaf fet glans och en djup transparens. Den blåa färg,
som genomgår många af hans målningar alltifrån de första åren af 1870-talet, är berömd för
sin styrka, sin klarhet, sin genomskinlighet, men så har han ock missbrukat den. Han har varit
nummer ett bland samtidens alla blåmålare, och nog blir man undersam, när man oförberedd
kommer inför >Borgbranden>, där haf och himmel och allt är måladt i det mest ilskna
djupblått, starkare än då man ser naturen genom blå glasögon.
Nordensvan, Konsthistoria. 47.
369
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
