Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NITTONDE ÅEHUNDBADET8 KONST.
Men huru genialiskt än uppslaget är, så blir det fråga, om ej dikten om denna målning
blir förmer än mätningen själf. Det gäller nog om mer än ett af Böcklins alster, att de
betraktas mera som en dikt än som en målning.
De monumentalt behandlade italienska motiven utgöra väl kulmen af Böcklins
landskapskonst. Det var hufvudsakligast i dem, han vann verklig själfständighet och skapade sin egen
stil — upptäckten af hafvet och hvad däruti bor tillhör ju ett senare skede. Så i de båda små
vårtaflorna hos Schack, två villamotiv. Det ena visar en solig dag, ett musicerande ungt par i
gräset, små blomsterplockande amoriner med röda och blå vingar på ryggen ocli två unga flickor,
som prydt sig med kransar af blåklint, villan mellan buskarna och klart mörkblå eter mellan
hvita molntappar — det är allt typiskt Böcklin. Och den andra: villan i nattstämning, den
sofvande villan mellan de stora, mörka cypresserna, ingen lefvande, som stör intrycket af lugn.
Likaså i de mera dekorativt komponerade motiven: »Den heliga lunden» i nattdunkel, en
ensam enhörning hvilande inne i dunklet bredvid offerskålen på sin piedestal, röken i en rak
strimma upp mot himmeln. Eller den andra heliga lunden i sin tempellika stillhet under de
höga träden och med de hvita prästernas tåg fram till altaret. Till de blå taflorna hör »De
saligas ö» i Berlin med dess skarpa, oförmedlade, larmande och bullrande färger och dess
figurer, som stå som urklippta ur sin omgifning. I kompositionen bättre är den senare varianten,
kallad »Lifvets ö» — också där dansar den brokigt klädda, blomsterprydda ungdomen på ängen
mellan träden, och centaurer bära på sina ryggar de unga lefnadslystna dit öfver det blå vattnet,
där hvita svanor simma.
Intresseväckande som dokument, påpekande Böcklins begränsning mera ån hans styrka,
äro hans försök på det religiösa området: Kristi moder gråtande öfver sonens döda kropp,
Magdalena sörjande vid hans lik, Nedtagningen af korset, Kristi födelse, Madonna (utstäld först 1900).
Det är i ögonen fallande, hur han, så snart han är inne på detta område, tar sin tillflykt till
deklamation, till stora öfverdrifna gester. Det starka känsloutbrottet kan vara på sin plats
någon gång, till exempel hos modern, som med hufvudet höljdt i doket kastar sig ned öfver
den dödes kropp — det gör hon redan i Feuerbachs behandling af ämnet (1863, Böcklins tafla
målad 1873), fastän där med vida mera lugn, undergifven, behärskad sorg.
Med hvilka stora gester är ej korsnedtagningen skildrad. Magdalenas fadda aktrishålining
är enbart och obetingadt löjlig. Men Kristi kropp ger intryck af liflöshct, och moderns uttryek
är talande, till och med skrikande, i sin gränslösa sorg och förvirring.
Och nog måste man småle, då man på »Kristi födelse» bevittnar Marias lustiga teatergest
af förvåning,*då hon får se sitt barn. De små änglarna, som komma för att se till den nyfödde,
äro alltigenom jordiska småttingar.
Böcklin är genast mera hemmastadd i den heliga historien, när ban kan behandla den
som cn saga, då han t. ex. framställer, hur Gud fader visar den unge Adam omkring i
paradiset. Adam med det stora hufvudet och de skrala benen ser helt förvånad ut. Vår herre är
en livitskäggig gammal tysk Gud fader à la Schwind, gemytlig och hygglig utan spår af
majestät, trots den med gyllene stjärnor beströdda röda mantel, han har på sig. Paradiset är ej det
sagopräktiga Edén, som Joakim Skovgaard framfantiserat, det är ett italienskt landskap,
tämligen stenigt för Adams vid jorden ännu ovana fötter.
Och i absolut karrikatyr framstälde han på gamla dagar Sankt Antonius, predikande för
fiskarna. Naivitet i uppfattning och framställning är ju här nödvändig. Den helige Antonius
står och håller upp sin kåpa, liksom rädd att den närmaste stora fisken skall nafsa till honom.
Fiskarna se längtande med stora, dumma ögon och öppna munnar upp till predikaren, men
att lägga en from känsla och uttryck af andakt in i fiskfysionomier, därtill har ej ens Böcklins
orädda fantasi räckt till.
Jämte Watts, Burne-Jones och Puvis de Chavannes nämnes Böcklin nu
som den moderna idealismens främste bärare. De äro så olika hvarandra,
dessa fyra, som de raser, de tillhöra, äro hvarandra olika i skaplynne, kultur,
tradition, i utgångspunkter och grunddrag, liksom i resultat.
Watts är tankens man, grubblaren, sökaren af ett nytt uttryckssätt för de
372
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
