Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XII. Modern fantasikonst och modern realism - 5. Marées, Thoma, Stuck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NITTONDE ÅRHUNDRADETS KONST.
sakliga, från formen. Hj ens naturstudiet var för honom det hufvudsakliga i konsten, utan
detta låg i det intryck, han ville gifva, af människan i naturen, af människolifvet i dess typiska
gestaltningsformer. Hans motiv: ett par ynglingar i ett landskap, en familj, där fadern tyglar
en eldig häst, medan modern sköter sitt barn, Hesperiderna, bilder från människosläktets
barndom i nakna figurer, gärna med smidiga trädstammar som bakgrund, med lodräta och vågräta
linier dominerande i landskapet och med sträfvan efter monumental hållning, efter ett
Virgili-anskt lugn, något af Puvis de Chavannes’ anda i kompositionens stillhet liksom i liniernas
enkelhet. Att det moderna lifvet icke fanns till i hans konst behöfver ej sägas, det nationella låg
ej heller för honom, men för den antika konstens anda hade han en känslig uppfattning.
Till Böcklins själsfränder och som den unga germanska konstens
hörnstenar räknas i främsta rummet Hans Thoma och Max Klinger — äfven Stuck
plägar ofta nämnas jämte dessa. Påverkning från Baselmästaren skönjes hos
dem alla, men de ha likväl hvar sitt temperament — allra minst kan Klinger
nämnas som en osjälfständig eftersägare.
Det är högst troligt, att Böcklins föredöme verkade på Thoma, så att han vågade måla
efter eget hufvud, hålla sig inom sin egen värld, där lian kände sig hemma. Han har ibland
befolkat denna värld med naturväsen, ej utan släktskap med stormästarens, och han, liksom
mänga andra tyskar, har sökt en lika glansfull färghållning som Böcklin, med starka mörkgröna
och djupt blå toner och med i varma färger hållna nakna kroppar som motsättning. Också
han har målat italienska vårbilder, idyller med herdar, som spela flöjt, eller kransade flickor
eller mytologiska figurer, ej alltid oklanderligt tecknade. Och dessemellan fantastiska motiv
sådana som »Dalens vaktare», riddaren, som i harnesk och med en röd fana står orörlig och
jättehög på berget med stjärnhimlen som bakgrund och den sofvande dalen med städer och
fält nedanför — en sådan tafla, där innehållet är allt, form och färg betyda föga.
Men där hans konstnärsgenius är helt sig själf, det är där det tyska kynnet kommer till
orda, det andligt besläktade med de gamla kärntyska mästarne. Hans paradis kommer
åskådaren att tänka på Cranach och hans själfporträtt på Holbein. Mest sig själf är han i sådana
kompositioner som »Spelmannen» med det tärda, vemodiga ansiktet eller som den tyska Visan,
som drömmande knäpper på cittran vid stranden af skogssjön, som afspeglar både henne och
det omgifvande vårlandskapet. I små landskap i ljusa toner har han visat ett lifTullt och ärligt
studium. Thoma ser sin hembygds, Schwarzwaldsdalens natur — ängarna, flodstranden, de
gamla städerna — naivt och stort och ger dess stämningar och karaktär med en trohjärtad och
innerlig kärfhet. Han håller sig i regeln inom en enkel färgskala, blå himmel, grönt gräs, hvita
moln, blått vatten — man kan inför hans taflor tänka på ett barns sätt att handskas med färger
— de finare förtoningarna äro ej för honom, och han målar bättre, ju mindre själfva
framställningssättet har att betyda i taflan. Han har länge stridt med ett motspänstigt material, innan
han nådde clen ståndpunkt, som kom naturkänslan, temperamentet att öfverskyla handens tyngd.
Hans utveckling går från en djup och stark kolorit med reminiscener från museitaflor och med
en inlärd färgbehandling till kalla, ljusa toner och en förenklad form, som likväl ej alltid är
behärskad. Klarast träder nog hans egenart fram i hans träsnitt och litografier med stora, fasta
linier som hos Durer eller Altdorfer.
Thoma (f. 1838) förblef länge förbisedd och okänd. Det var först då hans landsmän böljat
söka det tyska gemytet i samtidens tyska konst, som hans verksamhet blef beaktad och allmänt
erkänd. Det är efter 1890, då Thoma utstälde sina samlade arbeten i Berlin och Munchen, som
han räknas bland de betydande, bland företrädarne för »die Kunst aus Eigenem». Äfven på det
konstindustriella området är han verksam.
Franz Stuck (f. 1863) är virtuosen och mångfrestaren, som rätt ofta retar
genom smaklöshet och tomt eflektsökeri och genom obesväradt upptagande
af andras idéer, men som dock visar en blodfull och rik talang.
Han har mera fantasi än ursprunglighet, är improvisatör, en illustrationstalang. Han vill
måla än som Rubens — naket, köttigt, i breda, saftiga penseldrag i en karnation, som synes
374
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
